
torsdag, oktober 28, 2010
fredag, oktober 01, 2010
Ny maskot
fredag, september 17, 2010
Dagens citat
”-Det ska finnas en fade-inställning under lock-options i isolate layerdisplayen.”
Självklart.
/Åsa
Självklart.
/Åsa
måndag, augusti 30, 2010
Ruinromantik i kvadrat
Det rivs och byggs för fullt i staden. Här är några bilder från rivningar längs min cykelväg som börjar på Broddgatan i Solna och slutar på Hornsgatan 103, 30 minuter senare. Det är minst sagt spännande, framförallt sträckan genom Karolinska. En byggnad som fanns ena dagen kan vara borta nästa dag och plötsligt känns det som om jag cyklat vilse… Vägen som gick en viss sträcka på morgonen kan på eftermiddagen har dragits om, osv.
Det är som sagt mycket spännande och även inspirerande att följa omdaningen så bokstavligt på nära håll, och jag ser fram emot resultatet, undantaget tanken på Tors Torn som enbart ger mig rysningar av obehag.
/Leontina

Ruinromantik 1
Karolinska 18/8 kl. 18.25


Ruinromantik 2 och 3
Vy från Solnabron 19/8 kl. 08.05

Ruinromantik 4
Hornsgatan 19/8 kl. 08.30
Det är som sagt mycket spännande och även inspirerande att följa omdaningen så bokstavligt på nära håll, och jag ser fram emot resultatet, undantaget tanken på Tors Torn som enbart ger mig rysningar av obehag.
/Leontina

Ruinromantik 1
Karolinska 18/8 kl. 18.25


Ruinromantik 2 och 3
Vy från Solnabron 19/8 kl. 08.05

Ruinromantik 4
Hornsgatan 19/8 kl. 08.30
fredag, augusti 20, 2010
Nystart
Nu är verksamheten i full gång igen. Alla är på plats och kontoret sjuder av arbetslust. Det känns konstigt att sommaren snart är slut och att vi om några dagar går in i den månad som är början på hösten. Hösten är dock i mina ögon den friskaste och mest frikostiga årstid vi har. Vi kan skörda det vi har sått, vi kan plocka frukt, bär och svamp, vi kan safta och sylta och lägga in. Det är något med hösten som väcker den urgamla samlarinstinkten och som jag gillar i grunden. Ordspråket säger, man måste så för att kunna skörda, men det gäller ju som tur är inte allt.
Så här på hösten, när verksamheten rullar igång lite sakta, skulle man också vilja samla in uppdrag och uppdragsgivare, lägga in dem i sitt register och paketera deras önskade produkter i fina höstfärger. Det skulle kännas tryggt, men riktigt så enkelt är det inte. Vi hoppas på många trevliga uppdrag med gamla och nya kunder under hösten 2010. Vi ser fram emot att riksdagsvalet snart är över så att den stiltje som alltid uppstår innan allt kommer igång igen går över så fort som möjligt. Vi önskar också nya internationella kontakter och fler trevliga medarbetare. Kanske ett jobb i Kina, vem vet vad framtiden bär med sig. Som kund är du alltid välkommen!
/Maria
Så här på hösten, när verksamheten rullar igång lite sakta, skulle man också vilja samla in uppdrag och uppdragsgivare, lägga in dem i sitt register och paketera deras önskade produkter i fina höstfärger. Det skulle kännas tryggt, men riktigt så enkelt är det inte. Vi hoppas på många trevliga uppdrag med gamla och nya kunder under hösten 2010. Vi ser fram emot att riksdagsvalet snart är över så att den stiltje som alltid uppstår innan allt kommer igång igen går över så fort som möjligt. Vi önskar också nya internationella kontakter och fler trevliga medarbetare. Kanske ett jobb i Kina, vem vet vad framtiden bär med sig. Som kund är du alltid välkommen!
/Maria
fredag, juli 09, 2010
Semesterstängt den 12 juli till den 9 augusti
tisdag, juni 29, 2010
fredag, juni 18, 2010
Kungsan blommar
torsdag, juni 17, 2010
Place Masséna – Nice Cote d’Azur
Place Masséna i centrala Nice är ett torg som enligt min mening har alla kvalitéer för ett inbjudande torg. Här har senare års omvandling på ett välgenomtänkt sätt lyckats knyta samman stadens olika stadsdelar i ett ”urbant kors” med den nya spårvagnen, grönstråk, biltrafik, slingrande små gränder och den berömda strandpromenaden Promenade de Anglais. Torgets välgenomtänkta detaljer såsom den schackrutiga markbeläggningen ger en gränslös effekt mellan gående och bilist och den spännande ljusinstallationen i form av små Buddhafigurer på piedestaler ger torget ett helt nytt liv kvällstid.
- make it a destination
- make it active
- make it green
- make it flexible



/Evelina
- make it a destination
- make it active
- make it green
- make it flexible
/Evelina
fredag, juni 11, 2010
fredag, juni 04, 2010
Roliga saker med att bo på Henriksdalsberget
Eftersom det snart är dags för mig att flytta ifrån berget, i folkmun kallat Henkan eller Dasslocket, har jag sammanfattat min tid där i en topplista.
På 5:e plats
Felmonterade skyltar. Det känns lite som att man bor i uppochnervända huset.

4:e
Fotbollsplanen. Även om bara en bråkdel av barnen här fortsätter med fotboll kommer det att räcka till ett helt landslag så det är dags att börja se fram emot VM 2020. Dessutom kan ljudet av avlägset bollstuds vara väldigt meditativt.
3:e
De dryga 200 trappstegen upp på berget hör verkligen inte till de roliga sakerna. Däremot kvalar utsikten in på en stark tredje plats!
2:e
Blandningen av folk, åldrar, nationaliteter. Det känns som ett koncentrerat mini-sverige på ett och samma berg.
...och på 1:a plats:
Jag räknade till inte mindre än 14 rutschkanor på innergården. På Henkans ca 1500 invånare blir det nästan 1 rutschkana på 100 människor, det är ju fantastiskt! Så lite tid, så mycket att göra...

/Jennifer
På 5:e plats
Felmonterade skyltar. Det känns lite som att man bor i uppochnervända huset.

4:e
Fotbollsplanen. Även om bara en bråkdel av barnen här fortsätter med fotboll kommer det att räcka till ett helt landslag så det är dags att börja se fram emot VM 2020. Dessutom kan ljudet av avlägset bollstuds vara väldigt meditativt.
3:e
De dryga 200 trappstegen upp på berget hör verkligen inte till de roliga sakerna. Däremot kvalar utsikten in på en stark tredje plats!
2:e
Blandningen av folk, åldrar, nationaliteter. Det känns som ett koncentrerat mini-sverige på ett och samma berg.
...och på 1:a plats:
Jag räknade till inte mindre än 14 rutschkanor på innergården. På Henkans ca 1500 invånare blir det nästan 1 rutschkana på 100 människor, det är ju fantastiskt! Så lite tid, så mycket att göra...

/Jennifer
onsdag, juni 02, 2010
Ett matematiskt underverk
Ett roligt matematiskt underverk.
Prova själv. Du kommer att bli förvånad.
13837 x din ålder x 73
/Mansour
Prova själv. Du kommer att bli förvånad.
13837 x din ålder x 73
/Mansour
tisdag, juni 01, 2010
måndag, maj 17, 2010
Uppenbarelsekyrkan i Hägersten
onsdag, maj 12, 2010
måndag, maj 10, 2010
Som i en annan värld...




En grå och kulen dag precis i början av april besökte jag skulptören Eva Lange i hennes ateljé som ligger på Maria Prästgårdsgata på Söder i Stockholm. Hon ville ha lite restips inför en Lissabonresa.
Att komma in på gården där ateljén ligger var som att kliva in i en annan värld, i en annan tid. Ett vackert magnoliaträd och skulpturer på marken förhöjde känslan ännu mer. Inne i själva ateljén var det VITT VITT VITT. Jag slogs av hur ljust rummet upplevdes trots grådagern utanför. Ateljéfönster täcker nästan hela långväggen av det höga rummet och även en del av taket. Rummet andas en känsla av lugn och ro, man vill helst inte prata bara sitta och titta på de tysta, vita, bestämda former som växer upp från sina socklar.
Ingredienserna som skapar denna känsla är egentligen få. Mycket ljus och rymd, en del patina. Men viktigast av allt tror jag, och kanske det svåraste, mycket SJÄL.
/Leontina
fredag, maj 07, 2010
Med nya ögon
torsdag, maj 06, 2010
Har du pluggat rätt?

Något som debatterats vilt på fikarasterna och som nu delat kontoret i två vitt skilda läger, är frågan om vilken färg man ska ha på pluggen. Ska man följa standarkulörerna röd, gul, grön. Eller välja en mer väggnära och modern färg som gråvit (i Sverige har vi ju trots allt oftast ljusa väggar)? Argumenten radas upp i en vindlande fart. Vissa som tidigare inte brytt sig alls försvarar nu livligt än den ena ståndpunkten, än den andra. Undrar i mitt stilla sinne om frågan är lika omdebatterad vid andra professioners fikabord. Det måste den ju vara…
/Kathrine
tisdag, april 27, 2010
Några funderingar om Stockholm
Debatten om hur Stockholm ska utvecklas fortsätter. Min utgångspunkt är att varje generation ska sätta sin prägel i arkitekturen och således i stadsgestaltningen. Visst är Stockholm vackert men frågan är om man vill leva i ett museum eller i en levande stad som kan mäta sig med de bästa i världen. Man ska inte glömma att mycket av Stockholms skönhet beror på vatten och naturen runt omkring och inte så mycket på arkitektur. Det är svårt att pricka in en handfull byggnader som har genomförts under 2010 som är omnämnda. Man påstår att Malmö eller Göteborg tål modern arkitektur men inte Stockholm i samma utsträckning. Jag undrar varför det inte går att utmärka sig även i den fronten som till exempel Köpenhamn.
/Mansour
/Mansour
måndag, april 26, 2010
Riv Slussen.
Man kan älska en gammal ärvd servis till sista kantstötta tallrik, men till slut är det dags… Beställer man då en specialtillverkad kopia, och låtsas som inget hänt, eller tar man sig an att hitta en klassiker från vår egen tid?
Riv Slussen. Vi har fått ha den och uppskatta den, det är vackert så.
/Åsa
Riv Slussen. Vi har fått ha den och uppskatta den, det är vackert så.
/Åsa
måndag, mars 29, 2010
En tillbakablick på Bauhaus
Vårt besök på Nordbygg på Stockholmsmässan avslutades med en utställning om Bauhaus i Victoriahallen. Man förundras över hur denna magnifika skola har överlevt genom åren. En arkitekturepok som fortfarande inspirerar den moderna arkitekturen. Fina bilder från 20- och 30-talets fantastiska hus ritade av legendariska arkitekter samt Bauhaus-inspirerad samtida arkitektur från 2000 talet. Det är slående att mycket av denna ärorika arkitekturskola fortfarande är aktuellt och gångbart för den moderna arkitekturen. Man saknar ibland denna enorma finkänsla för rumslighet, material och proportionerligt genomtänkta fasader i den samtida arkitekturen om den nu finns en sådan. Man kan inte låta bli att drabbas av nostalgi om vad bra arkitektur kan handla om.
/Mansour
/Mansour
måndag, mars 22, 2010
Solen skiner idag

Solen skiner idag m.a.o. det känns ljust.
Apropå ingenting, det här med glödlampor, stadigt ljus kom till mörka stugor och bidrog sannolikt till den groende folkbildningen.
Därför skavde det lite när nyheten kom att glödlampan inte får användas i framtiden, inte i sin nuvarande utformning.
Okey då, det får man ta men lite misslynt kan man väl få vara. Men si livet är fullt av överraskningar. Vissa av de nya energilamporna har en egenskap som, för min del, överskuggar det eventuella negativa.
Det tar en stund innan de kommer igång när man trycker på knappen. Sakta men säkert kommer ljuset för att lysa upp det mörka rummet. Vilken frid! Att komma hem efter en kanske hektisk dag och bli påmind om att allt inte behöver gå med blixtens hastighet.
Hoppas bara att inte alla lampor utvecklas till att bli ”snabbisar”, för sådana finns också.
/Jan
PS
Nästa gång kanske jag funderar lite om ballonger.
DS
tisdag, mars 16, 2010
Bilden av Slussen

Det är inte ofta som en tavla gör mig åksjuk, men Gösta Gustavsons tolkning av Slussen lyckas med det. Jag vet inte om tavlan har fått ett så förvrängt perspektiv av samma anledning som jag vill tolka det, men det skeva djupet känns passande; dels på grund av hur vindlande platsen upplevs i nuläget, med sina nivåskillnader, passager och olika beståndsdelar; dels på grund av hur otydlig jag fortfarande upplever att Slussens framtida utformning är. Tavlan lyckas, trots sin förenkling av verkligheten, med att belysa den mångfald och spänning som berikar platsen.
/Marcus
måndag, mars 15, 2010
Regnkatastrof på São Nicolau
Regn är magiskt på Kap Verde. Det börjar droppa tyst… tyst… det regnar! Sångerskan Tété Alinho uttrycker känslorna i en morna ”Dia qu’chuba bem no ta cantá, no ta dançá…” När regnet kommer sjunger och dansar vi.
Det alltid så efterlängtade regnet på Kap Verde utvecklade sig till en riktig katastrof i höstas. I september 2009 drabbades ögruppen av de värsta skyfallen man haft i mannaminne. Min födelseö São Nicolau, var bland de värst drabbade och i synnerhet öns huvudort, Vila Ribeira Brava som är omgärdad av höga branta berg. Förödelsen blev enorm. Vägar, gator, torg och flertalet byggnader i de lägre delarna av staden raserades och översvämmades med meterdjupa lerfloder.
Jag är styrelsemedlem i Vänskapsföreningen Amigos de Cabo Verde som beslutade att stödja regnkatastrofens offer med återuppbyggnaden. Och har till att börja med skickat 5000 kr till kommunen. Pengarna kommer enligt önskemål från kommunordförande i Vila Ribeira Brava, Américo Nascimente, att användas för återuppbyggnaden av ett av stadens två vackra parktorg, Praça. Den begränsade summan som vi har möjlighet att bidra med gör stor nytta just här, medan den övriga förödelsen kräver betydligt större medel och bistånd, som måste ordnas på regeringsnivå.
De två torgen är stadens stolthet och identitetsskapare. Det ena ligger centralt framför kyrkan och det andra, som har fått vårt stöd, ligger framför kommunhuset, dit många invånare på ön kommer för att uträtta olika ärenden. Innan de förödande skyfallen hade kommunhuset och torget nyligen renoverats till allas glädje.
Det har snart gått ett halvår sedan regnkatastrofen och folk gläds åt grönskan som täcker i stort sett hela ön, och åt rikliga skördar där odlingarna inte spolades bort. En hel del är återuppbyggt, dock finns mycket kvar att göra. Allt stöd till detta är välkomna och vår förhoppning är att många vill vara med och bidra så att vi får möjlighet att skicka mer pengar.
Sätt in en valfri summa på Vänskapsföreningen Amigos de Cabo Verdes plusgiro: 92 12 38-2. Märk bidraget med ”São Nicolau”.
/Leontina

Vila Ribeira Brava juli 2007, foto: Janne Hellman

Praçan framför kyrkan, november 2009, foto: Kommunens hemsida

Praçan vid kommunhuset, juli 2007, foto: Janne Hellman

Praçan vid kommunhuset efter skyfallen, september 2009, foto: Kommunens hemsida
Det alltid så efterlängtade regnet på Kap Verde utvecklade sig till en riktig katastrof i höstas. I september 2009 drabbades ögruppen av de värsta skyfallen man haft i mannaminne. Min födelseö São Nicolau, var bland de värst drabbade och i synnerhet öns huvudort, Vila Ribeira Brava som är omgärdad av höga branta berg. Förödelsen blev enorm. Vägar, gator, torg och flertalet byggnader i de lägre delarna av staden raserades och översvämmades med meterdjupa lerfloder.
Jag är styrelsemedlem i Vänskapsföreningen Amigos de Cabo Verde som beslutade att stödja regnkatastrofens offer med återuppbyggnaden. Och har till att börja med skickat 5000 kr till kommunen. Pengarna kommer enligt önskemål från kommunordförande i Vila Ribeira Brava, Américo Nascimente, att användas för återuppbyggnaden av ett av stadens två vackra parktorg, Praça. Den begränsade summan som vi har möjlighet att bidra med gör stor nytta just här, medan den övriga förödelsen kräver betydligt större medel och bistånd, som måste ordnas på regeringsnivå.
De två torgen är stadens stolthet och identitetsskapare. Det ena ligger centralt framför kyrkan och det andra, som har fått vårt stöd, ligger framför kommunhuset, dit många invånare på ön kommer för att uträtta olika ärenden. Innan de förödande skyfallen hade kommunhuset och torget nyligen renoverats till allas glädje.
Det har snart gått ett halvår sedan regnkatastrofen och folk gläds åt grönskan som täcker i stort sett hela ön, och åt rikliga skördar där odlingarna inte spolades bort. En hel del är återuppbyggt, dock finns mycket kvar att göra. Allt stöd till detta är välkomna och vår förhoppning är att många vill vara med och bidra så att vi får möjlighet att skicka mer pengar.
Sätt in en valfri summa på Vänskapsföreningen Amigos de Cabo Verdes plusgiro: 92 12 38-2. Märk bidraget med ”São Nicolau”.
/Leontina

Vila Ribeira Brava juli 2007, foto: Janne Hellman

Praçan framför kyrkan, november 2009, foto: Kommunens hemsida

Praçan vid kommunhuset, juli 2007, foto: Janne Hellman
Praçan vid kommunhuset efter skyfallen, september 2009, foto: Kommunens hemsida
Estetik utöver den vanliga
Arkitekterna har tagit till vana med att låta konstruktören räkna på konstruktionen utan att blanda sig i hur pelare och balkar ska se ut ur estetisk synvinkel.
Man glömmer att estetik sträcker sig över detta område i allra högsta grad. Jag förespråkar att arkitekterna borde göra som sina kollegor i andra länder att ta även ansvar för designen av pelare, balkar och bjälklag och sedan låta konstruktören räkna på dem eller i nära samarbete med konstruktören utveckla en konstruktion som berikar arkitekturen.
Estetik handlar inte bara om planlösning, rumskänsla, fasader, materialval, färgsättning, ljusinföring osv.
Varför tar arkitekterna inte design av konstruktion på lika allvar som övrig design?
Det har blivit så helt enkelt att man gömmer fula pelare, balkar och bjälklag under andra material, därför att man har misslyckats med att skapa en vacker konstruktion och följaktligen en bra arkitektur.
/Mansour
Man glömmer att estetik sträcker sig över detta område i allra högsta grad. Jag förespråkar att arkitekterna borde göra som sina kollegor i andra länder att ta även ansvar för designen av pelare, balkar och bjälklag och sedan låta konstruktören räkna på dem eller i nära samarbete med konstruktören utveckla en konstruktion som berikar arkitekturen.
Estetik handlar inte bara om planlösning, rumskänsla, fasader, materialval, färgsättning, ljusinföring osv.
Varför tar arkitekterna inte design av konstruktion på lika allvar som övrig design?
Det har blivit så helt enkelt att man gömmer fula pelare, balkar och bjälklag under andra material, därför att man har misslyckats med att skapa en vacker konstruktion och följaktligen en bra arkitektur.
/Mansour
onsdag, mars 10, 2010
Vintern raaa...
Våren är här, som en stor utandning… Över en natt hände det. Trots ruvande snömassor och isbark känns ett lysande hopp, nu vaknar vi igen. Allt ligger framför oss, lilaskimmer i björkarna, tussilago, hundbajs i tö, vitsippor, koltrastsång i skymningarna. Jag måste köpa jord! Frön!
Grattis, Marcus, fint att ha födelsedag just i pivotpunkten!
/Åsa
måndag, mars 01, 2010
Family Guy
Alla har kanske sett den amerikanska tecknade serien, Family Guy, som visas på kanal 6 i Sverige.
En helknasig familj vars enda kloka person verkar vara mamman "Lois". En mycket populär serie som har blivit lika omtyckt som Simpsons.
Anledningen till denna popularitet är att man driver med allt och alla.
En tjock man alltså, "Peter Griffin" har huvudrollen i alla händelser. Men varför blir sådana tecknade serier så populära i USA och även resten av världen undrar man. Om man råkar titta på några avsnitt så förstår man varför. En skämtsam, rebellisk ibland frän kritik av etablissemanget och vad som verkar vara norm i samhället.
Ingen undgår detta ömsom bisarra förlöjligande av politiker, skådespelare och inte minst vanliga människors förutfattade meningar och fördomar, men jag har alltjämt svårt att placera det lilla barnet "Stewie" med mansröst i familjen som är totalt galen.
/Mansour
En helknasig familj vars enda kloka person verkar vara mamman "Lois". En mycket populär serie som har blivit lika omtyckt som Simpsons.
Anledningen till denna popularitet är att man driver med allt och alla.
En tjock man alltså, "Peter Griffin" har huvudrollen i alla händelser. Men varför blir sådana tecknade serier så populära i USA och även resten av världen undrar man. Om man råkar titta på några avsnitt så förstår man varför. En skämtsam, rebellisk ibland frän kritik av etablissemanget och vad som verkar vara norm i samhället.
Ingen undgår detta ömsom bisarra förlöjligande av politiker, skådespelare och inte minst vanliga människors förutfattade meningar och fördomar, men jag har alltjämt svårt att placera det lilla barnet "Stewie" med mansröst i familjen som är totalt galen.
/Mansour
fredag, februari 26, 2010
Hur blir man en bra arkitekt?
Frågan kommer osökt till mig när jag funderar över arkitektutbildningen, de unga nya arkitekterna och vilka egenskaper som prioriteras när man skall söka in på Arkitekturskolan. Självklart funderar jag även över min egen roll som arkitekt.
Något som blir mer och mer klart med åren är att man aldrig blir fullärd. Det finns så många saker att förstå och fundera kring hela tiden, nya spännande problem och nya lösningar på gamla problem. Samhället förändras hela tiden och nya krav kommer till.
Mitt minne av utbildningen, idag kanske lite dunkelt, är att den var kul! Kanske inte hela tiden men till stor del. Det var jobbigt också, kravfyllt, ångestladdat med kritik och inlämningar. Arbetsmarknaden var dålig då, som den är med jämna mellanrum. Men man kände ändå att utbildningen öppnade många dörrar. Man kunde bli många saker som arkitekt. Man kunde jobba privat, statligt, kommunalt, man kunde jobba med stadsplanering, bostäder, sjukhus, industrier, ombyggnad, antikvariska projekt osv. Man kunde också skriva eller administrera eller utreda eller forska, eller utbilda.
I princip kunde man med utbildningen som bas jobba med allt detta.
Förhoppningsvis är utbildningen fortfarande så bred att man kan det.
Många av våra lärare på 70 talet hade ett pedagogiskt intresse. Ett intresse att lära ut.
De funderade över hur de skulle förmedla sin kunskap. De kände ett ansvar inför nästa generation arkitekter att inspirera och fylla dem med kunskap och upptäckarglädje. Skolans elever är olika, hur får man dem alla att blomma?
Svåra frågor att svara på och svaret är antagligen olika för varje pedagog.
Är det fortfarande så? Tar skolan samma ansvar?
Jag hör oroväckande rykten som säger mig motsatsen.
Att många mår dåligt och hoppar av utbildningen.
Ändå har man gått igenom stenhårda prov för att komma in. Varför blir det så?
Samhället har utvecklats till att bli mer jagcentrerat under de senaste årtiondena. Vi som utbildade oss i skuggan av 1968 blev en mer kollektiv skara, även detta självklart är individuellt men samhällsklimatet ger ändå oss alla en puff på vägen åt det håll som vinden blåser just då. Kanske är det extra viktigt att arkitekturskolan därför väljer sina lärare med stor omsorg. Kanske måste de som utbildar våra kommande arkitekter, framför allt de tre första åren av grundutbildning, inte vara de arkitekter som sticker ut mest utan någon som vill lägga en pedagogisk grund för att eleverna skall förstå vilket yrke man har valt och hur man bäst utnyttjar sia personliga förutsättningar för att klara av yrket så bra som möjligt.
Att bli en bra arkitekt handlar inte bara om att skaffa sig ett förhållande till de tekniska verktygen som penna och papper eller olika datorprogram. Det handlar inte om att lära sig olika arkitekturtermer och teoretiska förhållningssätt av hänga upp sitt arbete på. Det handlar också om att lyckas få ett förhållande till det man faktiskt ritar, att kunna kliva in i det verk man skapar. Att kunna känna ytan på de material man använder och kanske framförallt att våga möte blicken på till människor man ritar för.
Vi får inte glömma bort verkligheten så att inte arkitekturteorierna sveper in oss i moln av fiktiv trygghet. Vi ritar för generationer framåt. Vi ritar inte kulisser som rivs när föreställningen har spelat färdigt.
Hur blir man en egentligen en bra arkitekt?
/Maria
Något som blir mer och mer klart med åren är att man aldrig blir fullärd. Det finns så många saker att förstå och fundera kring hela tiden, nya spännande problem och nya lösningar på gamla problem. Samhället förändras hela tiden och nya krav kommer till.
Mitt minne av utbildningen, idag kanske lite dunkelt, är att den var kul! Kanske inte hela tiden men till stor del. Det var jobbigt också, kravfyllt, ångestladdat med kritik och inlämningar. Arbetsmarknaden var dålig då, som den är med jämna mellanrum. Men man kände ändå att utbildningen öppnade många dörrar. Man kunde bli många saker som arkitekt. Man kunde jobba privat, statligt, kommunalt, man kunde jobba med stadsplanering, bostäder, sjukhus, industrier, ombyggnad, antikvariska projekt osv. Man kunde också skriva eller administrera eller utreda eller forska, eller utbilda.
I princip kunde man med utbildningen som bas jobba med allt detta.
Förhoppningsvis är utbildningen fortfarande så bred att man kan det.
Många av våra lärare på 70 talet hade ett pedagogiskt intresse. Ett intresse att lära ut.
De funderade över hur de skulle förmedla sin kunskap. De kände ett ansvar inför nästa generation arkitekter att inspirera och fylla dem med kunskap och upptäckarglädje. Skolans elever är olika, hur får man dem alla att blomma?
Svåra frågor att svara på och svaret är antagligen olika för varje pedagog.
Är det fortfarande så? Tar skolan samma ansvar?
Jag hör oroväckande rykten som säger mig motsatsen.
Att många mår dåligt och hoppar av utbildningen.
Ändå har man gått igenom stenhårda prov för att komma in. Varför blir det så?
Samhället har utvecklats till att bli mer jagcentrerat under de senaste årtiondena. Vi som utbildade oss i skuggan av 1968 blev en mer kollektiv skara, även detta självklart är individuellt men samhällsklimatet ger ändå oss alla en puff på vägen åt det håll som vinden blåser just då. Kanske är det extra viktigt att arkitekturskolan därför väljer sina lärare med stor omsorg. Kanske måste de som utbildar våra kommande arkitekter, framför allt de tre första åren av grundutbildning, inte vara de arkitekter som sticker ut mest utan någon som vill lägga en pedagogisk grund för att eleverna skall förstå vilket yrke man har valt och hur man bäst utnyttjar sia personliga förutsättningar för att klara av yrket så bra som möjligt.
Att bli en bra arkitekt handlar inte bara om att skaffa sig ett förhållande till de tekniska verktygen som penna och papper eller olika datorprogram. Det handlar inte om att lära sig olika arkitekturtermer och teoretiska förhållningssätt av hänga upp sitt arbete på. Det handlar också om att lyckas få ett förhållande till det man faktiskt ritar, att kunna kliva in i det verk man skapar. Att kunna känna ytan på de material man använder och kanske framförallt att våga möte blicken på till människor man ritar för.
Vi får inte glömma bort verkligheten så att inte arkitekturteorierna sveper in oss i moln av fiktiv trygghet. Vi ritar för generationer framåt. Vi ritar inte kulisser som rivs när föreställningen har spelat färdigt.
Hur blir man en egentligen en bra arkitekt?
/Maria
tisdag, februari 23, 2010
"X" för "explode"
Min dator exploderar – nej, spränger!
Jag har tryckt mitt favoritkommando ”x” för ”explode”. I vissa ritprogram finns även en ikon för kommandot. Det kan t ex vara en liten dynamitsticka med en sprakande stubin.
Det som sprängs är sammansatta linjer. En uppritad femhörning blir fem separata streck när man sprängt den.
Jag ville åt ett fint ritat träd som stod i en hel dwg-skog. Jag tryckte alltså på knappen för att detonera inte mindre än 2734 sammansatta streck som tillsammans tecknade en vacker skogsdunge. TILL VÄDERS MED DEN! FIRE IN THE HOLE! Det dånar medan stockar och stenar flyger åt alla håll och det tar en sån tid att jag precis hinner förfärdiga denna blogg, innan mullret ebbat ut och mitt ritprogram är redo för nästa kommando… He, he, he…
/Amanda
Jag har tryckt mitt favoritkommando ”x” för ”explode”. I vissa ritprogram finns även en ikon för kommandot. Det kan t ex vara en liten dynamitsticka med en sprakande stubin.
Det som sprängs är sammansatta linjer. En uppritad femhörning blir fem separata streck när man sprängt den.
Jag ville åt ett fint ritat träd som stod i en hel dwg-skog. Jag tryckte alltså på knappen för att detonera inte mindre än 2734 sammansatta streck som tillsammans tecknade en vacker skogsdunge. TILL VÄDERS MED DEN! FIRE IN THE HOLE! Det dånar medan stockar och stenar flyger åt alla håll och det tar en sån tid att jag precis hinner förfärdiga denna blogg, innan mullret ebbat ut och mitt ritprogram är redo för nästa kommando… He, he, he…
/Amanda
torsdag, februari 18, 2010
Färginjektion och förseningsavgift
Så var det dags att lämna tillbaka den igen, favoritbiblioteksboken nummer ett som jag brukar låna med jämna mellanrum. Jag har hittat den på universitetsbibliotek i Barcelona, på stadsbiblioteket i Göteborg och nu senast sprang jag på den av en slump på KTH:s arkitekturbibliotek här i Stockholm.
Boken handlar om Lina Bo Bardi, en arkitekt som föddes i Rom men främst var verksam i Brasilien och den är en av det fåtal texter som finns utgivna om BoBardi på engelska. Boken berättar om Bo Bardis arkitektur och den gör det med hjälp av hennes skisser. De lekfulla, härligt naivistiska teckningarna framställer hennes byggnader tillsammans med blommande växter, porlande vatten och glada människor. Det är just den färginjektion jag behöver när omgivningarna är tecknade i gråskala.
Nu tänker ni väl: ”Varför köper hon inte den där boken då om den nu är så bra?” Det har jag själv också tänkt många gånger som idag när jag i snökaos tvingas iväg till bibliotekets bokinkast. (Inte minst som jag i förseningsavgifter säkert betalat bokens värde flera gånger om!) För att vara helt ärlig är jag rädd att den ska förlora lite av sin charm om jag får ha den i min bokhylla dygnet runt, året om. Den blir alltför tillgänglig! Kanske går det som med andra böcker jag samlat på mig, de ser fina ut i bokhyllan men blir väldigt väldigt sällan bläddrade i.
Så från och med imorgon kommer ”Subtle Substances - The Architecture of Lina Bo Bardi” av författaren Olivia de Oliviera stå på bibliotekshyllan igen. Och jag, jag håller tummarna för att förseningsavgifterna på KTH inte är alltför saftiga.
/Jennifer


Boken handlar om Lina Bo Bardi, en arkitekt som föddes i Rom men främst var verksam i Brasilien och den är en av det fåtal texter som finns utgivna om BoBardi på engelska. Boken berättar om Bo Bardis arkitektur och den gör det med hjälp av hennes skisser. De lekfulla, härligt naivistiska teckningarna framställer hennes byggnader tillsammans med blommande växter, porlande vatten och glada människor. Det är just den färginjektion jag behöver när omgivningarna är tecknade i gråskala.
Nu tänker ni väl: ”Varför köper hon inte den där boken då om den nu är så bra?” Det har jag själv också tänkt många gånger som idag när jag i snökaos tvingas iväg till bibliotekets bokinkast. (Inte minst som jag i förseningsavgifter säkert betalat bokens värde flera gånger om!) För att vara helt ärlig är jag rädd att den ska förlora lite av sin charm om jag får ha den i min bokhylla dygnet runt, året om. Den blir alltför tillgänglig! Kanske går det som med andra böcker jag samlat på mig, de ser fina ut i bokhyllan men blir väldigt väldigt sällan bläddrade i.
Så från och med imorgon kommer ”Subtle Substances - The Architecture of Lina Bo Bardi” av författaren Olivia de Oliviera stå på bibliotekshyllan igen. Och jag, jag håller tummarna för att förseningsavgifterna på KTH inte är alltför saftiga.
/Jennifer



tisdag, februari 16, 2010
Minisemlornas krig

Under lunchen rusade Leontina ner för att fixa semlor till eftermiddagsfikat. Hon införskaffade en omgång i lockande miniformat.
Idag innebar eftermiddagsfika även produktinformation, vilket i sin tur ledde till att akustiktakssäljarens bidrag till fikat – minisemlor – tripplade tillgången. Jag tog tillfället i akt att göra ett semmeltest.
Weindels:
Ett trevligt, lite mer rustikt intryck (till höger i bilden). Saftigast bröd. Kanske något snålt med mandelmassa, men på det stora hela en lagom söt komposition. Och jag gillade att den var liten till storleken.
Balders Bröd:
Något större, med en lite plastigare look (till vänster i bilden). Fast locket var kanske tjusigare. Torrare bröd. Även denna lagom söt, och grädden var mycket lik den andra semlans, men här utmärkte sig mandelmassan. Lagom mängd, ovanligt lös och med inslag av grövre bitar mandel. Jag gillade det.
Båda semlorna hade sina för- och nackdelar, och jag kan inte utse någon självklar vinnare. Men med tanke på vad som serverades denna fettisdag verkar dock minisemlan bli en ganska klar vinnare över den vanliga...
/Marcus
måndag, februari 15, 2010
En illusion
Det fanns en stor del återkommande produkter på möbelmässan i Stockholm man känner igen från tidigare år, men det fanns också lekfullhet och nyskapande i den annars lugna möbelmässan. I avdelningen the Green House så kunde man bla beskåda en belysningsarmatur som hade elden som inspirationskälla. I hall A fanns det en klädstång med mjuka, organiska former och gulliga färgglada pallar och stolar och en del snygga soffor. Vad som är spännande med design i stort, oavsett om den handlar om möbler, arkitektur eller kläder är att lyckas med konsten att skapa och förmedla en illusion. Det låter inte särskild praktiskt att göra så, men detta nytänkande kan faktiskt leda till inspiration och mod att göra något nytt. Med andra ord är det väl bättre att experimentera och göra fel för att skapa nya saker än att tiden står still. Världen har fungerat så hittills och den kommer även att göra det i framtiden.
/Mansour



/Mansour
måndag, februari 08, 2010
Lee Millers surrealistiska blick
Ett sådant liv, en sådan kvinna, en sådan fotograf!
Jag har varit på Millesgården och sett en utställning med hennes bästa bilder och blev ganska tagen av både bilderna och hennes liv. Utställningen pågår till och med söndag 14 februari, så det är inte lång tid kvar! Och för övrigt så tycker jag att ett besök på Millesgården aldrig är fel, oavsett utställning.
Lee Miller föddes 1907 i Poughkeepsie, New York. Hon dog av cancer, i hemmet i Sussex, England 1977.
”Lee Millers surrealistiska blick”
”Från det galanta Paris till andra världskrigets slagfält. Med blick för det absurda i tillvaron använde Lee Miller kameran för att skildra sin samtid.”
(Ingressen till en artikel publicerad i SvD 12 november 2009 skriven av Sara Ullberg/TT Spektra Stockholm)
”Lee Miller träder fram”
”Hon var modell, kändisfotograf, societetshustru, krigskorrespondent och brottades med alkoholism och depression – Lee Millers liv innehöll allt det stoff en bra veckotidningsstory vävs av. I förbifarten skapade hon också surrealistisk konsthistoria. Nu visas hennes bilder i en stor utställning på Millesgården.”
(Ingressen till en artikel publicerad i SvD 15 november 2009 skriven av Clemens Poellinger)

"Man’s lady" ikonbilden på Miller i solarisationsteknik av Man Ray, tagen ca 1930.

"Space" av Lee Miller. En av hennes fotografier tagen under hennes resor i öknen då hon bodde i Kairo med maken Aziz Eloui 1934-37.

Lee Miller i Hitlers badkar, tagen av fotografkollegan, vännen och älskaren David E Sherman april 1945.
/Leontina
Jag har varit på Millesgården och sett en utställning med hennes bästa bilder och blev ganska tagen av både bilderna och hennes liv. Utställningen pågår till och med söndag 14 februari, så det är inte lång tid kvar! Och för övrigt så tycker jag att ett besök på Millesgården aldrig är fel, oavsett utställning.
Lee Miller föddes 1907 i Poughkeepsie, New York. Hon dog av cancer, i hemmet i Sussex, England 1977.
”Lee Millers surrealistiska blick”
”Från det galanta Paris till andra världskrigets slagfält. Med blick för det absurda i tillvaron använde Lee Miller kameran för att skildra sin samtid.”
(Ingressen till en artikel publicerad i SvD 12 november 2009 skriven av Sara Ullberg/TT Spektra Stockholm)
”Lee Miller träder fram”
”Hon var modell, kändisfotograf, societetshustru, krigskorrespondent och brottades med alkoholism och depression – Lee Millers liv innehöll allt det stoff en bra veckotidningsstory vävs av. I förbifarten skapade hon också surrealistisk konsthistoria. Nu visas hennes bilder i en stor utställning på Millesgården.”
(Ingressen till en artikel publicerad i SvD 15 november 2009 skriven av Clemens Poellinger)

"Man’s lady" ikonbilden på Miller i solarisationsteknik av Man Ray, tagen ca 1930.

"Space" av Lee Miller. En av hennes fotografier tagen under hennes resor i öknen då hon bodde i Kairo med maken Aziz Eloui 1934-37.

Lee Miller i Hitlers badkar, tagen av fotografkollegan, vännen och älskaren David E Sherman april 1945.
/Leontina
tisdag, februari 02, 2010
En vacker fasad

Bild: DETAIL (English Ed.) 2009/04
Denna gång vill jag dela med mig av en tjusig fasad. För några år sedan råkade jag hamna vid byggarbetsplatsen och blev genast fäst vid den regelbundna oregelbundenheten. Stålramarna, vinklarna och svärtan runt fönstren gav associationer till min älskade och fulsnygga tidiga 90-talsstereo.

Det var trevligt att stöta på det färdiga huset i tidskriften Detail förra året. Jag har i ärlighetens namn fortfarande inte läst artikeln och kan därför inte svara på hur praktisk eller opraktisk utformningen är. Det kanske är bäst att inte veta...
Bildgoogla "1 Coleman Street" för att se mer.
/Marcus
onsdag, januari 27, 2010
Sprawlpizzan
Evelina efterlyser i en föregående blogg lösningar för ett ”sammanhängande urbant landskap”. Vad kan det tänkas betyda? Tankarna far iväg…
Som stockholmare vet jag nog hur en Stad ska vara. Trottoarer, skyltfönster, stenstad, putsade fasader. Sex-sju våningar. Torg här och var, parker med bronsbyster av viktiga män från förr. Paradstråk och bakgator. Tunnelbana. Funkade bra, hela 1900-talet!
Men nu är det nu! Hur kommer det sig att den gigantiska sprawlpizzan Los Angeles är så övertygande urban? Jag besöker Drömmarnas Stad ofta och så länge jag kan, sedan femton år, och ju mer jag är där desto innerligare älskar jag detta underliga ställe. Det är givetvis ett privilegium att vara mantalsskriven i svala rena Stockholm, med sjukförsäkring och ordning och reda och säkerhet, men alltid en sorg att packa ihop solglasögon och barnsandaler och åka hem igen. Vari består Los Angeles och vad finns där att tycka om? Varför känns det ens urbant, när det inte alls ser ut som en stad, eller 80 städer som det faktiskt är?
Är sammanhang viktigare än sammanhängande? Är bilden i huvudet viktigare än det man fysiskt ser? Vad betyder myterna? Los Angeles är kanske stad lika mycket som servitriserna och taxichaufförerna är filmstjärnor, huvudsaken är att man själv tror på det. Drömmen över verkligheten. Ska man kanske jobba mer med drömmarna i stadsplaneringen? Eller dör de då?
Skönheten i Los Angeles ligger inte i något som kan planeras fram. Kontrasten mellan bebyggelsemattan och de rosmarindoftande torra branta ökenkullarna, som höjer sig i långa puckliga ryggar, och obevekligt hejdar människornas framfart. Riktig vildmark med pumor och skallerormar (sägs det) där det brinner ofta och okontrollerat och där branterna rasar efter regnen. Stilla Oceanens långa stränder och havets återsken på himlen västerut. Själva staden saknar de flesta estetiska aspekter som vi är vana att uppskatta och försvara. Skönhetsupplevelserna är oväntade och starka mot den absurt fula stadsbilden, det kan vara vackra skuggor på en stor flack husbaksida mot en parkeringsgränd, de välkända höga palmraderna mot milt turkosaprikos eftermiddagshimmel.
Roligheterna består, för vår familj i alla fall, i mestadels rätt kommersiella aktiviteter, som att handla kläder och grejer i gigantiska malls och gå på Disneyland. Äta pannkakor på IHOP med sirap i fyra smaker. Spela bowling tillsammans med halva släkten.
Bebyggelselandskapet domineras av olika sorters stora skyltar, mest med förslag på vad man ska lägga sina pengar på. Skyltar, alltså – man gestaltar inte fysiskt vad man menar, utan skriver, ropar ut, med stora bilder och bokstäver. Historier berättas i helt andra medier. Los Angeles existerar och kommunicerar i mängder med former, den fysiska miljön är långt ner på listan.
Hade då mer stadsplanering kunnat göra staden mer urban?
-
(Jo, det är klart att mycket skulle kunna vara bättre... Spårvagnsnätet som köptes upp av oljeproducenterna och revs upp hade varit underbart att ha kvar, till exempel. Sammanhängande trottoarer och cykelvägar skulle sitta fint. Det var en retorisk fråga!)

Hollywood Boulevard i miniformat på Disneyland.

Vinterdag på stranden i Venice.
/Åsa
Som stockholmare vet jag nog hur en Stad ska vara. Trottoarer, skyltfönster, stenstad, putsade fasader. Sex-sju våningar. Torg här och var, parker med bronsbyster av viktiga män från förr. Paradstråk och bakgator. Tunnelbana. Funkade bra, hela 1900-talet!
Men nu är det nu! Hur kommer det sig att den gigantiska sprawlpizzan Los Angeles är så övertygande urban? Jag besöker Drömmarnas Stad ofta och så länge jag kan, sedan femton år, och ju mer jag är där desto innerligare älskar jag detta underliga ställe. Det är givetvis ett privilegium att vara mantalsskriven i svala rena Stockholm, med sjukförsäkring och ordning och reda och säkerhet, men alltid en sorg att packa ihop solglasögon och barnsandaler och åka hem igen. Vari består Los Angeles och vad finns där att tycka om? Varför känns det ens urbant, när det inte alls ser ut som en stad, eller 80 städer som det faktiskt är?
Är sammanhang viktigare än sammanhängande? Är bilden i huvudet viktigare än det man fysiskt ser? Vad betyder myterna? Los Angeles är kanske stad lika mycket som servitriserna och taxichaufförerna är filmstjärnor, huvudsaken är att man själv tror på det. Drömmen över verkligheten. Ska man kanske jobba mer med drömmarna i stadsplaneringen? Eller dör de då?
Skönheten i Los Angeles ligger inte i något som kan planeras fram. Kontrasten mellan bebyggelsemattan och de rosmarindoftande torra branta ökenkullarna, som höjer sig i långa puckliga ryggar, och obevekligt hejdar människornas framfart. Riktig vildmark med pumor och skallerormar (sägs det) där det brinner ofta och okontrollerat och där branterna rasar efter regnen. Stilla Oceanens långa stränder och havets återsken på himlen västerut. Själva staden saknar de flesta estetiska aspekter som vi är vana att uppskatta och försvara. Skönhetsupplevelserna är oväntade och starka mot den absurt fula stadsbilden, det kan vara vackra skuggor på en stor flack husbaksida mot en parkeringsgränd, de välkända höga palmraderna mot milt turkosaprikos eftermiddagshimmel.
Roligheterna består, för vår familj i alla fall, i mestadels rätt kommersiella aktiviteter, som att handla kläder och grejer i gigantiska malls och gå på Disneyland. Äta pannkakor på IHOP med sirap i fyra smaker. Spela bowling tillsammans med halva släkten.
Bebyggelselandskapet domineras av olika sorters stora skyltar, mest med förslag på vad man ska lägga sina pengar på. Skyltar, alltså – man gestaltar inte fysiskt vad man menar, utan skriver, ropar ut, med stora bilder och bokstäver. Historier berättas i helt andra medier. Los Angeles existerar och kommunicerar i mängder med former, den fysiska miljön är långt ner på listan.
Hade då mer stadsplanering kunnat göra staden mer urban?
-
(Jo, det är klart att mycket skulle kunna vara bättre... Spårvagnsnätet som köptes upp av oljeproducenterna och revs upp hade varit underbart att ha kvar, till exempel. Sammanhängande trottoarer och cykelvägar skulle sitta fint. Det var en retorisk fråga!)
Hollywood Boulevard i miniformat på Disneyland.
Vinterdag på stranden i Venice.
/Åsa
tisdag, januari 26, 2010
Antiabstrakt
Vad lever vi egentligen i för paradigm här och nu? Det är inte så enkelt att svara på. När jag som arkitekt får fria händer att ge form åt ett arkitektoniskt element tar jag nästan utan att reflektera hjälp av modernismens grundtankar - inte alls som värdegrund eller generell princip utan helt enkelt som metod. Jag är så helt och fullt en produkt av det moderna samhället att det faller sig naturligt för mig att använda abstraktionen som metod när jag ska gestalta något. Så var det nog inte för Piet Mondrian eller Gerrit Rietveld. Det må ha kallats de stijl, men det var inte stil utan objektivitet och allmängiltighet som var målet med abstraktionen. Rietveld hatade, alltså HATADE "ornament", dvs inslag som bara tillkommit av svårgripbara estetiska skäl. Men redan några tiotal år senare, 1948, stod Charles och Ray Eames Case study house No 8 klart och hur använde de modernismen? Indelningar och fält, tillsynes rationellt använda kännetecknar huset både interiört och exteriört, men trots att tankar om massproduktion och låga priser för att nå ut till folket låg bakom många av deras verk, så är det inte längre fråga om abstraktion i ur-modernistisk mening. Fältindelningen och färgerna är istället abstraktion som metod att uppnå estetisk harmoni.
Härom dagen fick jag se en bild av ett par skor, ett tydligen verkligt åtråvärt par skor av märket Vans: "Authentic Mondular Vans" är design av idag. Vad är det då? Använder vi modernismen på ett nytt sätt nu? Som kod, som tecken, som referent."
"Se på mig! Jag har ett par skor med "mondrian-mönster", vilket visar att jag vet vem han är och vad han stod för, vilket bla var antiindividualism - en mycket stark tendens på det tidiga 1900-talet - och jag väljer att ironiskt använda hans konst som pynt - som ornament på mina dyra skor - HAHA." Individualistisk, ornamentalistisk, materialistisk modernism! Vad kommer sen?




(Foto: Parker Grant)
/Amanda
Härom dagen fick jag se en bild av ett par skor, ett tydligen verkligt åtråvärt par skor av märket Vans: "Authentic Mondular Vans" är design av idag. Vad är det då? Använder vi modernismen på ett nytt sätt nu? Som kod, som tecken, som referent."
"Se på mig! Jag har ett par skor med "mondrian-mönster", vilket visar att jag vet vem han är och vad han stod för, vilket bla var antiindividualism - en mycket stark tendens på det tidiga 1900-talet - och jag väljer att ironiskt använda hans konst som pynt - som ornament på mina dyra skor - HAHA." Individualistisk, ornamentalistisk, materialistisk modernism! Vad kommer sen?




(Foto: Parker Grant)
/Amanda
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)