Äggklockan och insikten

I helgen gick min äggklocka sönder. Den införskaffades på TV-aktuella Gekås i Ullared för runt fem år sedan och var ett riktigt fynd: både snygg och prisvärd (jag vet dock inte hur länge en äggklocka kan förväntas hålla). Den ringde lagom högt och lagom länge, vilket inte alltid är fallet med äggklockor. Genast kom jag på idén att önska en ny i julklapp, men samtidigt ville arkitektådran inom mig ha kontroll över hur den skulle se ut och fungera. Så jag gav mig ut på nätet för att utforska utbudet. Efter en bra stunds djupdykande lyckades jag hitta en riktigt stilig variant som skulle kosta några hundra med frakt. Kanske onödigt mycket, men den var ju så snygg… Nu återstod bara att välja ytfinish, vilket blev en lång historia i sig.

Jag hade hunnit lägga kökstimern i blankpolerat utförande i varukorgen och satt redo med Visa-kortet, när jag plötsligt av någon anledning kom av mig. En asketisk röst inom mig började ifrågasätta det egentliga behovet av en timer. Nu sitter det ju faktiskt en timer som ett vred på min gasspis, och när jag ska flytta om ett halvår så finns det en stor chans att ugnen har en inbyggd timer. Vilken insikt och vilken frihetskänsla!

Varje gång något i mitt hem går sönder i framtiden så ska jag ställa mig samma fråga: behöver jag verkligen skaffa nytt?

/Marcus

Sakers personlighet

Idag tog jag Pierre till jobbet. Vagnen bakom hette Sven-Roland. Kändes det lite personligare? Lite, kanske.

Sakers personlighet. En modern människa har en relation till sin telefon, nästan som bilen, fast liten, i fickan.

Min telefon är rätt elak, har jag upptäckt. Inte mot mig, tvärt om. Mig försöker den ställa in sig hos. Om jag tycker att mötet jag sitter i börjar bli långrandigt, eller kompisen jag råkat träffa på stan berättar något alltför ointressant, trycker jag extra länge på en av knapparna. Då svarar telefonen med ett ”falskt samtal”. Den börjar ringa. Telefonen erbjuder sig till och med att spela upp en röst, om jag vill, så det falska samtalet blir än mer övertygande. Allt står torrt beskrivet i manualen som följde med. (Jag vill gärna vara en pålitlig person, med den här telefonen känner jag mig misstänkliggjord. Nu när jag skrivit om det här, hoppas jag att jag aldrig blir frestad att använda funktionen.)

Vi arkitekter har ju nytta av att ha koll på vad den materiella världen uttrycker. Kommunicerar, lite slitet men användbart ord. Det är synd att den sprillans nya gallerian i Liljeholmen kommunicerar ”nu är du i Hudiksvall”, som en god vän så riktigt påpekade. Jag har varit i Hudiksvall och håller med, men där passade det bättre. Innan Liljeholmsbygget var klart föreställde jag mig en urban förlängning av Hornstull. Stora, rediga tag i den nyare delen med bostäder, mellan tunnelbanestationens södra del och Tvärbanestationen gav aningar om en sådan möjlighet. Istället är nu Liljeholmen nu en färdig, avslutad, redan daterad småstadsmiljö. Inte precis Yttre Södermalm. Närförorterna Aspudden, Midsommarkransen, Hägerstensåsen har avsevärt mer urban känsla, men är nu avsnörda för överskådlig framtid. Lite synd.

Tänk om det blir tvärtom: tänk om den förestående ombyggnaden av Hornstull och Långholmsgatan också blir Hudiksvall? Galleria, torg… Nej, jag vill ännu hoppas.

God jul! Jag åker till Los Angeles, megastaden, ful och fantastisk. Urban och suburban. Sedan vill jag komma hem till snö och solsken!
/Åsa

LITE NOSTALGI

I decembermörkret så kan man faktiskt roa sig med LITE NOSTALGI om gamla musiklåtar, så bjuder jag på två av 90 talets mest kända låtar från You Tube:

Queen, Freddie Mercury, Show Must Go On
http://www.youtube.com/watch?v=QRE0slFf4Zg

Guns N' Roses - November Rain
http://www.youtube.com/watch?v=Bwu7ixmQk0c

Men en låt jag tycker kommer att bli lika stor är denna med Gruppen Nickelback och Chad Kroeger:

Nickelback - Gotta Be Somebody
http://www.youtube.com/watch?v=WRBcroQKY5w
/Mansour

"Twenty minutes"

Yes, dags att våga mig på bloggen, tänkte jag skulle börja införa lite stadsplanerings “tugg”. jag kan väl berätta lite om hur det är att uppleva staden som cyklist, en otrolig kvalitet som jag tidigare aldrig fått uppleva i Stockholm, där jag precis som i Mikael Sorkins nya bok “Twenty minutes in Manhattan” har 20 minuter resa från bostad till arbete. Sorkin beskriver på ett ironiskt sätt om hur han upplever staden på hans dagliga promenad från bostad till arbete och hur han tolka hur staden olika “lager” i fråga om arkitektur, sociologiska förhållanden, och hur gentrifieringen förvandlat staden till ett shoppingcenter.

Nyligen lyssnade jag till Hele Søholt, från Gehl Architects som försökte beskriva varför 37 procent av köpenhamnarna väljer att cykla. “We forget the right to walk and bike in our cities, we forget this in our projects as urban planners - the basic needs. We respond to the environment that we are offered, if people bike we also do it, are there benches we use them.” det kan väl låta självklart men vi glömmer det allt för ofta. Jag återkommer med en recension av Sorkins “Twenty minutes in Manhattan”.

Bifogad bild, Köpenhamn en september morgon…

/Evelina