Idétorka

/Marcus

Osminkad sanning

Apropå dagens moderna arkitektur så bör man göra en tillbakablick på 20 talets mest dominanta arkitekturepok, nämligen funktionalismen och modernismen. Ibland, för att inte säga allt för ofta, känns det som om tongångarna är likt "följa John", det verkar som att alla försöker överträffa varandra med fenomenala, spektakulära och sminkade bilder.

För några dagar sedan var den osminkade sanningen om fotomodeller med påsar under ögonen uppe på nätet, alltså den mer jordnära versionen bakom fåfängan i modevärlden.

En arkitektkollega sa så här en gång: För att förstå kvalitén hos de verkliga byggnadsverken så måste man dra ner förväntningarna med 50 % på de bilder man ser i arkitekturtidskrifterna. Det verkar som att det påståendet stämmer ännu mer idag än tidigare, åtminstone vad gäller datorgenererade bilder.

Med all respekt för den moderna teknikens möjligheter och den samtida arkitekturen, så saknar jag alltjämt formrikedomen och lekfullheten i Alvar Aalto arkitektur, de originella och de klassiska dragen i Louis Khans byggnader, de eleganta och de sköna variationerna hos Mies Van Der Rohes mytomspunna byggnadsverk, och den tidlösa melankolin i Frank Lloyd Wrights mästerverk i Pennsylvanias djupa skogar.

I jämförelse med vatten som faller ner från vattenfall så kommer man aldrig tillbaka till ursprånget, men arkitekturen tål som allt annat att slipas mot det förflutna.

Man hör ju en massa musiklåtar som man glömmer nästa år men det finns trots allt låtar som aldrig verkar bli gamla. Likaså är det med arkitekturen.

Tänk er bara skogskyrkogården av Gunnar Asplund så förstår ni vad jag vill säga.
/Mansour

Vi har gjort vårt generationsskifte!

Mansour Baghchesara, Leontina Barreto, Maria Halla, Timon Holgers och Åsa Machado.
Det är vi som har tagit över ORIGO arkitekter.
Vi har några år på nacken och känner att vi klarar att styra skutan vidare.
Vi har alla olika bakgrund och i och med det en samlad, bred kompetens.

Janne Boestad och Anders Kalén jobbar kvar på kontoret i den utsträckning de själva vill. Janne jobbar nu halvtid och Anders arbetar som senior konsult.
Vi uppskattar verkligen att få ha kvar deras samlade kompetens och deras lugn inför alla svåra uppgifter! Dom har varit med förr!
Detta i kombination med alla nya, unga och starka viljor gör oss till en spännande helhet.

Vi i styrelsen tänker oss en platt organisation där fler delägare kan komma in allt eftersom.

Nu arbetar vi vidare med ledningsfrågor, policy frågor mm.
Vi försöker utveckla och förbättra vårt verksamhetssystem så att det verkligen skall vara ett hjälpmedel. Vårt system är bra men det kan bli bättre! När man börjar ny på ett kontor skall det vara en trygghet med ett verksamhetssystem och inte ett gissel.
Det är ingen enkel uppgift, det behövs förenklingar och förmåga att stryka allt onödigt.
Hur arbetar vi egentligen, vilka är våra rutiner? Beskriver rutinen hur vi arbetar eller hur vi tror att vi skall arbeta eller hur vi tror att någon annan vill att vi ska arbeta?
Låter enkelt men ack så svårt. Bara att få alla att följa gemensamma rutiner vi ritningshantering är svårt. Alla har lärt sig olika och man gör som man alltid har gjort om man inte har goda motiv för förändring. Det gäller att hitta motiven

Vi har i dagarna haft vårt första Årsstämma och känner att nu är vi på banan.
Vi kan, vi vill och vi törs!

Vi vill och kan rita vackra, funktionella hus, i alla prisklasser, med kunden i centrum.
Arkitektur är ett förtroende och vi är professionella.

Välkomna alla nya och gamla kunder med en beställning!

Vi kan, Vi vill, Vi törs!

(bild: Hans Runesson 1985)

/Maria

Bloggen lever och frodas!

Timmen är sen och jag avslutar dagen med att öppna bloggen och rekapitulera tidigare inlägg i blogg-historiken. Här möter jag eufori och bananer, rullstolar, stadsvandring iförd kajak, gatukonst och Lefebvre osv. osv. Stolt och genuint imponerad över bredd och engagemang är det så min tur att blogga. Och typiskt nog låser sig fingrarna.
Det kan i och för sig ha sin förklaring i dagens digra skissande, den årliga bolagsstämman med lektioner i mötesteknik, parat med rigorösa tabeller över transaktioner, alltsammans avrundat i ett överflöd av god mat och dryck... Jag känner mig delaktig i något genuint och nöjd med dagen ekar Karl Bertil Johnsson (via Tage Danielsson) med hes men bestämd röst; -Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar. Skulle Karl Bertil Johnsson nöjt sig med en sådan här kort och självcentrerad bloggtext? Nej, förmodligen inte (han skulle ha jobbat hela natten och skrivit en frän men ack så demaskerande text). Så vad att göra?

Alternativ ett blir att jag läser om Amandas senaste blogg-inlägg och med ett fånigt leende på läpparna loggar ut och går mot slussen.

Alternativ två blir att nosa runt efter kaffeskvättar i kvarglömda kaffekoppar och svepa det hela snabbt. Resultatet torde bli att, med värkande mage och på uruselt humör, skriva något beskt om typ den ytterligt triviala arkitekturikonen "skarpt vitt ljus + luftigt".

Hmm... Det får bli nummer ett den här gången.
/Timon

Apropå Barnhusbro-förslaget

Att jobba inom arkitektens närmast oändliga yrkesfält erbjuder obegränsade möjligheter till utveckling på alla plan. Men det allra bästa är att jag kan säga följande vackra mening: Allt är möjligt.

Ja, i min värld är faktiskt allting möjligt. Vill en beställare ha en "svävande banan med liksom ett spröt i vardera änden" så svarar jag: Ja visst, hur stor ska bananen vara. Nu är önskemålen oftast inte fruktrelaterade, utan kanske snarare handlar om en terrass på ett tak som ligger på en knepig höjd vad gäller tillgänglighetskrav och konstruktion. Men jag får samma behagliga känsla av mitt svar: Allt är möjligt! Vi tittar på det. Så kom an! Vilken idé du än fått i hågen - fråga mig! Du vet vilket svaret blir...
/Amanda

Älska tillgänglighet?

Jag läser Marcus välskrivna bloggtext om kraven på tillgängliga bostäder… och känner så väl igen mig. Jag tittade själv aldrig någonsin på nyproducerade lägenheter, när det begav sig, av precis samma skäl. Jättehallar, jättebadrum och så krymper resten ihop. Inte vad jag ville ha, alls. Som tur var fanns och finns det ett gigantiskt bestånd äldre smålägenheter som inte rimligtvis går att anpassa, och i sådana har jag bott i välmåga.

Men är vi färdiga där? Ser vi klart? Vart leder resonemanget, om man tar det vidare något steg? Vem kliver vi på? Det är förstås en definitionsfråga, men det lär finnas 1,8 miljoner boende i Sverige med någon form av funktionshinder, varav hälften själva uppfattar sig som diskriminerade. 90 000 rullstolsburna. Tillgänglighet är upptaget som en mänsklig rättighet enligt FN.

Jag har kommit fram till att vi som arkitekter får hacka i oss det här, och se glada ut. Det är grundat på demokratiska beslut. Om inte arkitekterna själva bevakar tillgängligheten, hamnar vi i ett märkligt läge – andra måste granska och fösa oss rätt. Liksom alla andra förutsättningar och begränsningar gäller, att ju bättre vi kan dem, desto mindre hindrar de. Som när man ritar en villa som inte ser ut som bygglovsarkitekten eller grannarna väntar sig, då gäller det att till punkt och pricka följa detaljplanen.

Det är bra att vara expert på sådant som andra inte lätt begriper. När man väl har löst det stora pusslet, är det i kombinationerna av lösningar projektet håller samman och kan överleva alla prövningar: kan kännas igen även som byggd verklighet. Förutom att man kan se sina rullstolsburna medmänniskor i ögonen, om de vågat sig ut i hinderbanorna vi mestadels lever i.

Det är jättebra med tillgänglighet.



(Hade hon suttit i rullstol hade hon inte fikat här.)

/Åsa

Kungsholmen runt, vattenvägen

(foto: Jan Hellman)

I lördags paddlade jag och några vänner kajak runt Kungsholmen. Vi startade vid Pampas Marina, paddlade västerut i riktning mot Essingebron, rundade Stadshuset för att avsluta rundturen i den stilla och lummiga Karlbegskanalen.

Och jag vill verkligen rekommendera alla att någon gång se Stockholm från vattnet om man inte har gjort det tidigare. Från vattenbrynet får staden en rätt så annorlunda karaktär, den ser helt enkelt snyggare ut! Glider man dessutom fram stilla, alldeles nära vattenytan, sittandes i en kajak så blir upplevelsen ännu starkare. Man passerar platser och strandkanter som man troligen aldrig skulle kunna nå från landsidan. Broarnas undersidor med sina varierade konstruktioner är roliga att studera underifrån. En del maffigare än andra.

Jag anser att Stockholms lokaltrafik borde utnyttja vattenvägen som allmän transportmedel ännu mer än vad som görs idag.

Mer vattentransport åt folket!

/Leontina

Gatukonst i ordets rätta bemärkelse

På väg hem från jobbet igår såg jag dessa spår på gatan. Rörelsemönster frusna i tid. På väg till jobbet idag var de spårlöst försvunna.
/Kathrine

Toalett med sovalkov, någon?

I tillgänglighetens tecken ska alla nyproducerade lägenheter anpassas för rullstolsmått. Detta kan kännas som en självklarhet. Jag vill genast erkänna att jag inte vet hur stor del av befolkningen som är rullstolsburna eller på annat sätt beroende av "tillgängliga" lägenheter, men det finns en problematik värd att belysa.

Till exempel berörs nyproducerade små studentlägenheter, där ytan är knapp och badrummet kan ta upp en tredjedel av rummet.

Ett annat exempel är när jag själv var intresserad av att byta till en större, nyproducerad lägenhet, men insåg att det enda jag i slutänden hade vunnit i yta var ett stort badrum. Det var inte ett möblerat badrum jag drömde om, så intresset för lägenheten avtog snabbt. Denna "nya modell" passade alltså inte mig och min livssituation.

Har vi tagit regleringen för långt eller är det en självklarhet? Kan man hitta en gyllene medelväg? Eller är jag ensam om att se detta som ett problem? Sverige är trots allt ett förhållandevis singeltätt land vilket tyder på att det finns ett behov av många små lägenheter.

Jag vill avsluta med en upprörd reaktion från en vän till en vän när ämnet diskuterades: "Min pappa är psykiskt sjuk, varför anpassas inte alla lägenheter för honom?"
/Marcus

Från doften av äpple till Königsbergs sju broar

Inspirationskällor i det verkliga livet kan i princip vara vad som helst. Detta har författare, poeter, matematiker, konstnärer och arkitekter vittnat om under många år.

Ta till ett exempel hur olika sorter av äpple doftar och smakar. Jag tror ingen har undgått den glädjestund när man tar ett smakrik, doftande äpple i handen. Det första man gör är att lukta på det och sedan bita i det.

Det är nästan samma känsla att lukta på blommor och då tänker man hur underbart livet kan vara. I sådana ögonblick kan det hända att man drabbas av en snilleblixt och löser olika vardagliga, konstnärliga och arkitektoniska problem man har gått och grubblat över länge.

På 1700-talet undrade människor i staden Königsberg (nuvarande Kaliningrad), om de kunde passera alla stadens sju broar utan att gå över samma bro två gånger (för att återigen komma till startpunkten). Det Schweiziske matematikern Leonard Euler som var gästprofessor i staden blev inspirerad av problemet. Han kunde bevisa i en matematisk analys att det inte fanns någon lösning på problemet, alltså:

Om en punkt har ett udda antal förbindelse så måste den antigen vara start eller slutpunkt.

Ja ibland fungerar arkitektoniska lösningar på det viset, först inspireras man och sedan upptäcker man att det inte går att nå dit man började och det behöver inte vara fel.

/Mansour

Syns man inte finns man inte!

Syns man inte finns man inte! Vem var det som kom på det uttrycket. Det är ju alldeles fel, det är klart man finns fast man inte syns. Det är ju bara mycket små barn som tror att man försvinner när man inte syns. Och trots att det är så och fast jag inte gillar det sitter det uttrycket som berg i mitt huvud.

Ett känt klädföretag har i sin senaste reklamkampanj med två arkitekter. Två URBAN WORKER, en manlig och en kvinnlig. Han har laptopen under armen och hon kommer med en massa färgglada rullar med papper. Arkitekten har fått ett ansikte eller rättare sagt två.

Blir vi mera sedda som yrkeskår för att vi syns på en massa reklampelare runt om i Sverige?
Förmodligen. Arkitekter finns också med i en del filmer och böcker, ibland som konstnärlig kuf, ibland som förgrämd och missförstådd mördare och någon enstaka gång som hjälte och världsförbättrare. Ibland önskar man som yrkesverksam att källforskningen/r kunde ha varit bättre.

Vet folk i allmänhet att en arkitekt gör? Hur vi arbetar fram ett förslag på ett hus eller en plan eller en möbel eller en utredning eller vad det nu är vi jobbar med. Hur många vet vilket mångsidigt yrke det är?

Vi har ju, jämfört med våra ingenjörskolleger mycket svårare att ta betalt. Vi är någon sorts Tekniska Högskolans Florence Nightingale. Vi är konstnärerna som arbetar för nöjes skull. En av mina tidigare chefer sa på fullt allvar i en löneförhandling att en person som hade roliga arbetsuppgifter inte behövde ha så mycket betalt.

Lämnar du in din bil på reparation ifrågasätter du säkert vad det kostar men du är alltid medveten om att det kostar. Du betalar dessutom innan du får hämta bilen. Våra kunder blir ibland förvånade över att vi tar betalt i tidiga skeden, för ett första möte då vi bara samtalar eller för att göra en första skiss. Kunden vet ju inte ens vad han/hon vill ha. Vi lämnar ifrån oss en ritning där ett omöjligt pussel har blivit en helhet. Alla bollar i luften har trillat ner i samma korg och allt ser så enkelt ut.

Kanske ett av våra problem är att vi inte levererar en lagad bil eller att färdigt skåp eller över huvud taget något man kan ta på.. Vi levererar en vision av ett hus, en ritning. Ett stycke papper som bara är en tanke om ett hus. Hur kan den kosta så mycket? Kunden vill inte ha en ritning han/hon vill ha ett hus.

Att man sedan skall betala de som bygger huset är för de flesta en självklarhet. De spikar och gjuter och skruvar, hårt arbetande, svettiga, hammarslagen dunkar, olika material läggs sida vid sida. Här ser man något växa fram i tre dimensioner. Rita hus kan ju vem som helst eller hur, oss emellan, hur svårt kan det vara?

Vad är det som avgör om ett rum är trevligt att sitta i, om fönster har vackra proportioner, om ett hus är rätt placerat i terrängen?

Kanske skulle vi som advokaterna eller läkarna ha en legitimation som gav vår kompetens en större tyngd. Jag tror att de flesta av oss har en otroligt förtroende för legitimationer. Kanske behöver vi en ny intresseorganisation som arbetar för vår ställning i samhället. Någon som förklarar att vi är viktiga, att vi också kan rädda liv, att vi kan spara pengar att vi kan skapa stämningar att vi kan……

Arkitekter kan! Arkitekter finns! Vi syns bara för lite i samhällsdebatten! Vad ska vi göra åt det?
/Maria

Lite gnäll från gestaltande arkitekt

Jag skulle vilja skriva något om visuell komplexitet; hur den visuella perceptionen attraheras av "lagom uppsättning visuell dissonans" och till det vikten av visuella pauser och mellanrum. Med det "verktyget" är det möjligt att analysera och kritisera byggd miljö utan att hamna i (alltför) subjektiva omdömen. Ett annat favoritämne är hur och varför arkitekturkvalitéer successivt underlåtits att kvantifieras och de uppenbara brister den processen för med sig.

Men just nu är det helt andra frågor som tränger på; byggnadsmodellering i tre dimensioner och mjukvaror som är genuint svårbegripliga och inte verkar bli enklare trots alla ambitiösa universitetsutbildningar i genren "gränslandet mellan teknik och humaniora". Tekniken tar allt större plats i gestaltandet och den beska frågan inställer sig - Ska det vara så svårt att formulera enkla och intuitiva applikationer idag? Det är några få, tillika extremt dominanta, mjukvaruföretag som håller en svensk arkitekt i järngrepp 2009. Som arkitekt är jag givetvis extremt petig med allt från ljussättning till faktiska presentationsmaterial i åskådliga kolumer och dokument och går tyvärr allt som oftast bet. I skarpt läge är det inte ovanligt att jag snarare tvingas arbeta med "hur ska jag få fram det jag vill förmedla", snarare än VAD jag vill formulera. Det är på gränsen till oacceptabelt omvänt och jag bär en stor förhoppning att jag fortfarande är verksam när dessa intuitiva applikationer når världen... Gnälligt inlägg den här gången /Timon

Arkitekturen åt folket!

Nya arkitekturskolor börjar ploppa upp, förutom våra universitetsutbildningar! Jag räknar snabbt till tre när jag googlar, men kanske finns fler. Det måste ju vara bra! Arkitekturen åt folket.

Fram till nyligen var jag medlärare på en av dem, i sin tidigare form, ”Stockholms Fria Arkitekturskola”, numera Arkitekturskolan STHLM i Folkuniversitetets regi. Vi höll kvällskurser i egen lokal och med hjälp av allt från legobitar och sönderklippta veckotidningar till studiebesök och bilder ur arkitekturhistorien upplevde och levde vi arkitektur som jag aldrig varit med om på högskolenivå… Snickare, läkarstudenter, mäklare, folk ur angränsande yrken i hisnande blandning gick loss på ämnet och vågade både påstå och fråga. Bra och dåligt, hur och varför? Inte för att vi hade facit, förstås, men det var en sällsam njutning att få börja om från ruta ett, att utan tusen referenser och smarta kommentarer få stå och fundera på en liten vrå av staden. Eller hitta ”något” i en snabbt hopkommen och egentligen ganska tossig modell av typ en djupt känd cykelverkstad bakom Tyska Kyrkan. Med glödande öron redovisade våra deltagare sina projekt, och vi hejade på, för där fanns alltid alltid något fint att applådera. Samtidigt blev vi tillsammans varse, respektive påminda om, hur stort och djupt ämnet är. Men för den skull inte otillgängligt.

Vi övervägde att starta arkitekturfritids för skolbarn, och funderar fortfarande på att ge ut vårt kursmaterial som läromedel.

Det låter mycket romantiskt. Det var det också. Men lika verkligt som en dag på kontoret.

Släpp arkitekturen lös, i Metro och i skolor på alla nivåer. Det kommer inte att kosta oss ”riktiga” arkitekter något, precis tvärt om.
/Åsa

Är -ismernas arkitektur förbi?

Läste dn:s artikel om Bernard Tschumi i går. Han, som (före detta?) dekonstruktivist, nämnde att vi nu tagit död på alla –ismer och ideologier, och att arkitekturen därför präglas av stjärnarkitekternas olika stilar (egen tolkning). Ingen ny tanke precis, och många har hävdat att det inte alls saknas ideologier eller riktningar, men att de kan vara svåra att urskilja eftersom vi inte har tillräcklig distans i tid till nuet för att kunna skönja dess konturer. Det må vara som det vill med saken. Faktum kvarstår att hans med-dekonstruktivister trots allt ÄR dagens stjärnarkitekter (Frank Gehry, Zaha Hadid, Rem Koolhaas etc.) Ska man tolka det som att de famlar i ett arkitektoniskt mörker? Skulle inte tro det ;)
/Amanda

Studiebesöksrunda med lika delar pågående som återknytning

I onsdags var vi i väg på en liten studibesöksrunda för att främst titta på några projekt som gjorts av kontoret. Stämningen i Åsas minibuss, som rymmer sju personer, var på topp när hon rattade oss mot första målet, Åva Gymnasium och Tibble ishall (under konstruktion) som båda ligger i Täby. Nästa stopp var Hägernäs ishall som också ligger i Täby. Därefter var det dags för fika och titta runt i Edsvik Konsthall. Efter fikapausen hann vi med ytterligare två besök, flerbostadshuset på Vasavägen 74 i Jakobsberg och slutligen Brf Atlantis i Vällingby, ett av kontorets allra tidigaste projekt ritat av kontorets grundare Jon Höjer och Sture Ljunqvist 1953-54.

Vårt sista stopp blev för mig en verklig höjdpunkt, att se dessa radhus med sina enkla men fina detaljer som fortfarande står sig, vackert inpassad bland berghällarna med lummiga, inbjudande uteplatser i eftermiddagssolen var mycket inspirerande. Påfallande många entrédörrar stod dessutom uppställda som för att säga "så här fint bor vi och här trivs vi mycket bra!". Och jag som aldrig haft några större känslor för villaförortens lugna avskildhet kände genast att här skulle jag gärna vilja bo!
/Leontina

DAGENS arkitekturROS…

…går till tidningen Metro som tillsammans med Fastighetsägarna Stockholm ordnar en tävling om framtidens Stockholm. Nu i veckan kommer fyra arkitektbyråer att presentera var sitt förslag på djärva tillägg i staden. Sedan är det upp till läsarna att rösta fram det vinnande förslaget. Ett välkommet initiativ till en ökad medborgardialog i ett land med en allt för sömning offentlig arkitekturdebatt!
/Kathrine

Förslagen finns publicerade på Metros hemsida i artikelserien "Förnya Stockholm";
http://www.metro.se/2009/08/31/93252/bilderna/
http://www.metro.se/2009/09/01/82670/folkets-park-pa-soder/
http://www.metro.se/2009/09/02/67957/motesplats-under-bron/

Frånkopplad i fyra minuter

Varje morgon tar jag tunnelbanan till jobbet. Det är två hållplatser och restiden är fyra minuter. Jag går på längst fram i tåget för att hamna nära rulltrappan när det är dags att stiga av. Där framme brukar jag se många bekanta ansikten, men vi har aldrig hälsat. De känner säkert igen mig på att jag alltid står upp, lutad mot samma glasvägg som alltid (om den inte mot förmodan skulle vara upptagen). Jag vet att mannen med barnvagnen brukar gå av på samma hållplats som jag, och jag vet vems mobil som spelar den där vulgära ringsignalen. Undrar om tågföraren känner igen mig? Jag är killen som nästan alltid väntar vid samma tid längst fram på perrongen och är snabbast av vid Hornstull.

Resan är för kort för att hinna läsa tidningen. Man hinner med ett sms om det behövs, men i annat fall får jag ägna tiden åt att med blicken följa kablarna som rör sig i ojämna vågmönster längs med tunnelns vägg. Fast det slutar ofta med att jag fastnar med blicken i dörrarnas spegling och tittar på medresenärernas skor istället. Inte för att jag är speciellt intresserad av skor... Annars har jag blivit en storkonsument av mobilspel. Man hinner med några drag i spelet om världsdominans, Risk. Eller några giv Uno. Alternativt hinner man med en eller en halv låt på mp3-spelaren.

Det kan uppfattas som att jag tycker att resan till jobbet är trist och monoton, men det är precis tvärtom. Det är en näst intill meditativ stund fri från alla vardagens måsten. Det är som att tiden står still i underjordens egna, frånkopplade och effektiva värld. Och den världen påminner en om att man är en del av någonting större, på ett skönt sätt, om än bara i fyra minuter.

/Marcus

Bonjour High-Tech

I mitten av juni var jag och min familj på väg till USA och då passade vi på att besöka Paris under några timmar. Som turist lägger man märke till ganska udda saker. Det är i första hand nya stadsbilder och ganska så annorlunda arkitektur.

Generellt kändes det som att High-Tech arkitekturen var en av de moderna byggnadsstilarna i Paris och det ser man inte så mycket av här hemma. Man inspireras men samtidigt blir man lite avtrubbad av allt man ser. Den nya hallen på Charles De Gaulle (CDG) flygplatsen är en bra variant fast det fanns också byggnader av lite mindre bra karaktär i Paris.

/Mansour