tisdag, december 22, 2009

tisdag, december 08, 2009

Äggklockan och insikten

I helgen gick min äggklocka sönder. Den införskaffades på TV-aktuella Gekås i Ullared för runt fem år sedan och var ett riktigt fynd: både snygg och prisvärd (jag vet dock inte hur länge en äggklocka kan förväntas hålla). Den ringde lagom högt och lagom länge, vilket inte alltid är fallet med äggklockor. Genast kom jag på idén att önska en ny i julklapp, men samtidigt ville arkitektådran inom mig ha kontroll över hur den skulle se ut och fungera. Så jag gav mig ut på nätet för att utforska utbudet. Efter en bra stunds djupdykande lyckades jag hitta en riktigt stilig variant som skulle kosta några hundra med frakt. Kanske onödigt mycket, men den var ju så snygg… Nu återstod bara att välja ytfinish, vilket blev en lång historia i sig.

Jag hade hunnit lägga kökstimern i blankpolerat utförande i varukorgen och satt redo med Visa-kortet, när jag plötsligt av någon anledning kom av mig. En asketisk röst inom mig började ifrågasätta det egentliga behovet av en timer. Nu sitter det ju faktiskt en timer som ett vred på min gasspis, och när jag ska flytta om ett halvår så finns det en stor chans att ugnen har en inbyggd timer. Vilken insikt och vilken frihetskänsla!

Varje gång något i mitt hem går sönder i framtiden så ska jag ställa mig samma fråga: behöver jag verkligen skaffa nytt?

/Marcus

måndag, december 07, 2009

Sakers personlighet

Idag tog jag Pierre till jobbet. Vagnen bakom hette Sven-Roland. Kändes det lite personligare? Lite, kanske.

Sakers personlighet. En modern människa har en relation till sin telefon, nästan som bilen, fast liten, i fickan.

Min telefon är rätt elak, har jag upptäckt. Inte mot mig, tvärt om. Mig försöker den ställa in sig hos. Om jag tycker att mötet jag sitter i börjar bli långrandigt, eller kompisen jag råkat träffa på stan berättar något alltför ointressant, trycker jag extra länge på en av knapparna. Då svarar telefonen med ett ”falskt samtal”. Den börjar ringa. Telefonen erbjuder sig till och med att spela upp en röst, om jag vill, så det falska samtalet blir än mer övertygande. Allt står torrt beskrivet i manualen som följde med. (Jag vill gärna vara en pålitlig person, med den här telefonen känner jag mig misstänkliggjord. Nu när jag skrivit om det här, hoppas jag att jag aldrig blir frestad att använda funktionen.)

Vi arkitekter har ju nytta av att ha koll på vad den materiella världen uttrycker. Kommunicerar, lite slitet men användbart ord. Det är synd att den sprillans nya gallerian i Liljeholmen kommunicerar ”nu är du i Hudiksvall”, som en god vän så riktigt påpekade. Jag har varit i Hudiksvall och håller med, men där passade det bättre. Innan Liljeholmsbygget var klart föreställde jag mig en urban förlängning av Hornstull. Stora, rediga tag i den nyare delen med bostäder, mellan tunnelbanestationens södra del och Tvärbanestationen gav aningar om en sådan möjlighet. Istället är nu Liljeholmen nu en färdig, avslutad, redan daterad småstadsmiljö. Inte precis Yttre Södermalm. Närförorterna Aspudden, Midsommarkransen, Hägerstensåsen har avsevärt mer urban känsla, men är nu avsnörda för överskådlig framtid. Lite synd.

Tänk om det blir tvärtom: tänk om den förestående ombyggnaden av Hornstull och Långholmsgatan också blir Hudiksvall? Galleria, torg… Nej, jag vill ännu hoppas.

God jul! Jag åker till Los Angeles, megastaden, ful och fantastisk. Urban och suburban. Sedan vill jag komma hem till snö och solsken!
/Åsa

LITE NOSTALGI

I decembermörkret så kan man faktiskt roa sig med LITE NOSTALGI om gamla musiklåtar, så bjuder jag på två av 90 talets mest kända låtar från You Tube:

Queen, Freddie Mercury, Show Must Go On
http://www.youtube.com/watch?v=QRE0slFf4Zg

Guns N' Roses - November Rain
http://www.youtube.com/watch?v=Bwu7ixmQk0c

Men en låt jag tycker kommer att bli lika stor är denna med Gruppen Nickelback och Chad Kroeger:

Nickelback - Gotta Be Somebody
http://www.youtube.com/watch?v=WRBcroQKY5w
/Mansour

tisdag, december 01, 2009

"Twenty minutes"


Yes, dags att våga mig på bloggen, tänkte jag skulle börja införa lite stadsplanerings “tugg”. jag kan väl berätta lite om hur det är att uppleva staden som cyklist, en otrolig kvalitet som jag tidigare aldrig fått uppleva i Stockholm, där jag precis som i Mikael Sorkins nya bok “Twenty minutes in Manhattan” har 20 minuter resa från bostad till arbete. Sorkin beskriver på ett ironiskt sätt om hur han upplever staden på hans dagliga promenad från bostad till arbete och hur han tolka hur staden olika “lager” i fråga om arkitektur, sociologiska förhållanden, och hur gentrifieringen förvandlat staden till ett shoppingcenter.

Nyligen lyssnade jag till Hele Søholt, från Gehl Architects som försökte beskriva varför 37 procent av köpenhamnarna väljer att cykla. “We forget the right to walk and bike in our cities, we forget this in our projects as urban planners - the basic needs. We respond to the environment that we are offered, if people bike we also do it, are there benches we use them.” det kan väl låta självklart men vi glömmer det allt för ofta. Jag återkommer med en recension av Sorkins “Twenty minutes in Manhattan”.

Bifogad bild, Köpenhamn en september morgon…

/Evelina

torsdag, november 26, 2009

Inget hus är en ö


(Foto taget den 25 maj 2007, Fåglaviks Glasbruk, Fåglavik.)

Inget hus är en ö. Utan människor som bebor det, försvinner det, ur medvetandet, men även ur den fysiska världen. Jag tycker om att besöka hus som ligger i gränslandet mellan att vara och att inte vara, som precis är på väg att släppa taget om att existera. Du går in i det och ser spår av det som varit, men inte längre finns. Tak som viker sig ner över väggarna och vilar mot golvet, skog som letar sig in genom fönster och dörrar, stavar i parketten som släppt sina fogar och nu inbjuder allt mer sällsynta besökare att spela plockepinn. Du går in i det, och tiden både står stilla och är helt och fullständigt märkbar.
/Kathrine

tisdag, november 24, 2009

Klärobskyr då och nu


(Målning av Caravaggio år 1599. Fotografi av Earl Carter år 2007.)

Efter att Leontina, Åsa och Maria diskuterat årstidens mörker och ljus känns det passande att lyfta fram en av Caravaggios kontrastrika målningar. Jag vill slå ett slag för klärobskyren, det suggestivt fejkade och starka spelet mellan ljus och skugga. En teknik som enkelt kan tillämpas även med dagens digitala verktyg för att trolla fram lite magi i de flesta bilder. En bild är ju trots allt, oavsett metod, en fejkad representation av verkligheten…

/Marcus

fredag, november 20, 2009

Svininfluensan, postverket och anbud

Varje dag vaknar jag i mörkret och trevar mig fram till lysknappen och andas djupt. Det rosslar inte, lungorna fungerar bra. Skramlar och rasslar lite med mina extremiteter. De rör sig, om än lite osmort. Ingen huvudvärk, ingen ledvärk. Jag är fortfarande frisk. Ännu ingen svininfluensa utropar jag med ett jubelrop!
Många äro de utvalda som är vaccinerade idag men för oss andra, som inte vill tränga oss före i kön och som vill göra som det står i alla ständigt förändrade anvisningar att man skall göra, verkar vaccinet vänta.

Man får vara tacksam och glad över att det inte är en mer dödlig farsot som sprids över världen och hoppas att man drar någon lärdom av detta till nästa gång om det kommer en farligare. Det vore ju tråkigt om bara barn, gamla och riskgrupper överlever. Kan bli svårt att driva samhället vidare då.

Lämnade in ett anbud igår på Medborgarplatsen. Det skulle utanför staden och hittade vid en snabb blick på postens hemsida bara brevlådor med den senaste tömningstiden 19.00. Vi var ett antal tappra som stod i regnet och proppade i våra brev där 18.58. Frågan uppstod då i allas vårt undermedvetna. Är brevlådan kanske redan tömd? Kommer den att tömmas idag? För mig som är lite beroende av att brevet kommer fram nästa dag är frågan lite viktig. Borde jag ha åkt till Tomteboda? Kanske kunde posten serva oss kunder igen med någon markering på brevlådan när den är tömd! Så vi vet att vi är för sena eller att den som tömt varit lite tidig. Då har vi alternativ. Nu kan vi bara hoppas och hoppet känns lite osäkert som kvalitetskontroll. Vissa saker var bättre förr! Jag skickar numera alla anbud inom Stockholm med bud eller åker själv dit med dem. Jag litar inte på Postverket och att breven kommer fram nästa dag. När det gäller anbud utanför staden har man ju inget alternativt. Då brukar jag normalt skicka dem tidigare så att man kan låta dem gå express. Denna gång blev det lite miss i planeringen och nu kan vi bara hålla tummarna och hoppas.

När det gäller anbud kan man ju ha många funderingar i stort. Vi hoppas starkt på stora förändringar och förbättringar när man nu formulerar om kraven. Som det är nu är det en djungel och ett ok för alla inblandade. Kostsamt att värdera och kostsamt att göra. Det måste kosta mer än det smakar för de flesta inblandade. Man sa när det kom att det var så demokratiskt. Alla kunde lämna anbud, från det nystartade lilla kontoret med oerfarna arkitekter utan kontaktnät till de gamla rävarna. Man skulle inte längre kunna ge jobb bara till sina polare. Ack, så fel man hade. Ibland är anbuden så specialiserade, antagligen för att man inte vill ha så många att värdera, så att trots att man har haft arkitektverksamhet i 50 år inte kan lämna anbud. Det skulle kunna se ut så här: Ni skall ha tre personer på företaget som kan lämna minst tre referenser på att de har jobbat med systembolag vid Slussen med kvarboende under de senaste tre åren och fakturerat minst 5 miljoner annars får ni inte lämna in anbud på att rita ett nytt systembolag vid Slussen. Utesluter de flesta! Ibland är de så kryptiskt formulerat och framförallt subjektivt värderat så man tydligt känner vibbarna från de gamla polarna eller favoritkontoret som man är van att arbeta med. Ibland får man full pott på sitt kvalitetssystem och ibland är det inte vatten värt. Svårt, tidskrävande och inte mer rättvist!

Vi fyller numera våra onsdagsluncher med samtal kring kvalitet och ByggaBo dialog. Över ett massivt tuggande för vi samtal om fukt, mögel, våtrum och täthet blandat med framtida förbättringar av vårt kvalitetssystem. Det är trevliga samtal som leds av Mansour och Leontina. Vissa problem klarnar och vi söker nya sanningar.

Lucia närmar sig, julen står snart för dörren, nyårsnatten fylls av raketexplosioner, våren är på väg!

”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus”.

/Maria

tisdag, november 17, 2009

Hurra!!!

Min tur att blogga igen! Tänk, vad mycket roligt som inte har hänt ännu! Skeppslaster med skoj man inte har haft ännu. Oceaner av lärdom man inte fått slurpa i sig ännu. Fullständigt ogripbart ofattligt mycket utveckling som sträcker upp sig och ut sig, likt ännu inte ifyllda konturer av lövverk på framtidens gigantiska träd - va..? Helt vansinnigt, ju!
Jag kan knappt bärga mig...
/Amanda

måndag, november 16, 2009

Årstidsnatt


Mörkt. Eller, som det låter i mitt huvud, på nedärvt sumpamål, murkt.

På fikat diskuteras ljusterapi, ljusväckarklockor med artificiell fågelsång, dagsljus nedsnorklat med fiberoptik till arbetslokaler djupt inne i byggnader. Tragiskt, utropar någon. Jo, men visst.

Vi åker stillastående upp och ner i trappor, får fram vilken information som helst på ett par minuter och kan få armar och ben (och allt däremellan) kirurgiskt förlängda eller förkortade, men ljusbristen i november kommer vi tydligen inte undan med mindre än en flygbiljett. Kanske vi kan ta bättre hand om det lilla svaga ljuset som ändå tillhandahålls? Mer glasverandor, takfönster, vinterträdgårdar, ljuskupoler på arbetsplatserna – det låter väl trevligt. Jag har ett växthus hemma, men när jag kommer hem på kvällen är det beckmörkt därute, så ljusåtgärderna måste till på arbetstid.

Ny kampanj – dagsljussäkra våra arbetsplatser! Anlita dagsljuscertifierade arkitekter!

Eller ska vi kanske ta och ge upp istället, vila i mörkret och ägna oss åt självgranskning och reflektion, som min utsikt från skrivbordet tycks föreslå. Ordna salong, spela jazz på grammofon och grubbla tillsammans tills det börjar ljusna. Då tvättar vi våra fönster och släpper in vårljuset som en glittrande ljusgrön flod!

/Åsa

fredag, november 13, 2009

Ljushopp…



Ett litet hopp om…
ljus
i novembermörker
tändes
när jag i morse
på väg
trampandes uppför
Västerbron med blicken
i horisonten
…till jobbet
/Leontina

måndag, november 09, 2009

Magin i den turkosa färgen


(Bild: Paul Warchol, motiv: SARPHATISTRAAT OFFICES, Amsterdam 1996-2000/Steven Holl Architects)

Turkos, den briljanta färgen, har förekommit i arkitekturen ända sedan antikens grekland och mystiken i den persiska arkitekturen.
Den magiska färgen vars harmoni leder känslorna till havets befriande och djupa karaktär.
Vem vill inte bli träffad av denna kraftfulla, forsande havsvåg och dess styrka? Man kan drunkna i dess skönhet men mirakulöst nog överleva. Ta och titta i böckerna, på de fantasifulla medeltida byggnaderna från öst till väst. Turkos är ganska bortglömd i den nutida arkitekturen, där det annars kryllar av dystra färger.
Men det finns undantag.

/Mansour

torsdag, november 05, 2009

Arkitektur?

Funktion – Hållbarhet – Skönhet! Kanske?
Tes från Palladio?

Funktion skall uppfyllas enligt uppställda förutsättningar. Till det skall kopplas hållbarhet som inte bara är statik utan även hållbarhet i tid och i sitt sammanhang. För att trassla till det ytterligare skall skönhet tillföras. Är den övergripande, meningsfulla och eftertänksamma planeringen på väg ut? Ersatt av solitärer, stora jippo/tivoliliknande spektakel. Är Hammarby Sjöstad Stockholms sista sammanhållande samhällsplanering, där de flesta ingredienser för ett socialt och praktiskt liv med samhälls- och kommersiell service finns inplanerat? Dessutom har man tydligt tänkt på gestaltningen.

Stockholm Water front som nu byggs är ett exempel på en skapelse, som redan nu, känns totalt främmande i sin omgivning. Mordet på Stadshuset pågår.

Slussentävlingen, som ursprungligen kändes genomtänkt med ett vinnande förslag (Nyréns) som borde ha fått vidareutvecklats, ersattes med kompletterande program. Man ville väl dessutom ha några internationella aktörer med som skulle sätta Stockholm på kartan (Stockholm fanns på kartan redan 1948 då jag började 1:a klass i Folkskolan, märkligt eller hur?). Programmet verkar ha styrt de inbjudna kontoren till förslag som till delar skulle vara en pendang till Gröna Lund på andra sidan vattnet.

Ja, detta om detta, den ljusnande framtid är vår. Så det så!! Det finns mycket att göra!

Avslutar med ett stulet citat, älskar aforismer; ”Själviskhet är inte att leva som man själv vill, utan att tvinga någon annan att leva som man själv vill” (Oscar Wilde).

/Jan Boestad

tisdag, november 03, 2009

Caspar David Friedrich på Nationalmuseum


(Kvinna i solnedgång, Museum Folkwang, Essen)

Efter viss tveksamhet tog jag mig i kragen och vandrade runt bland en av de stora romantikernas produktion; Caspar David Friedrich. Tveksamheten bestod uteslutande i mötet med museets publika intensitet; det är väldigt många som samtidigt visar intresse för Friedrich just nu. Det är i och för sig härligt att så många verkar bli berörda, men samtidigt blir korrelationen mellan å ena sidan motiven (med betraktandet och den "vibrerande tystnaden") och å andra sidan stora skaror med irrande publik/entusiaster, problematisk. Caspar David Friedrich tillhör mina husgudar och han var verksam i en dynamisk tid av "storm och längtan"; Goethe, Schiller, Byron, Shelley, Keats, Kierkegaard... När jag tågat runt utställningen ett tag, inklämd mellan två stora grupper med respektive guide, märker jag att favoriterna inte finns med bland tavlorna och att.. något är lite fel. Friedrich klassiska tillika nordiska skolning i Köpenhamn betonas med emfas och pedagogiska texter redogör för hans handlag och val av motiv (bergen, träden, landskapen), men av det där andra blir det liksom ingenting. Ursäkta mig men det kan inte vara i egenskap av naturalistisk landskapsmålare som Caspar David Friedrich väcker förundran. Friedrich söker snarare det som inte är för handen, de bortvända gestalterna fångas inte av enskilda grenar eller berg...

Så ej heller jag.

Skärpning, Caspar David Friedrich är Sturm und drang och inget annat.

/Timon

Tibblevallen


Klart vecka 47?
/Amanda

tisdag, oktober 27, 2009

Huvudattraktion på British Museum: fönsterputsning



Tio museibesök på två dagar, går det?

Jo, faktiskt. När jag tvingades göra dessa snabba, intensiva besök i London för tre år sedan, med en så pass selektiv blick, fick jag ut mer av dem än någonsin tidigare. I detta fall blev höjdpunkten besöket på British Museum, där fönsterputsarna med sina linor i släp rörde sig över gården på Fosters glastak. Människans kulturhistoria sparade jag till en annan gång…

/Marcus

fredag, oktober 23, 2009

Hur skall ett litet kontor klara av alla krav??

Det är inte viljan det hänger på!
Det är verkligen inte det, vi vill så mycket. Men hur skall vi ha råd och hur skall vi kunna få fram resurser? Ingenting är ju, som alla vet, gratis.

Häromdagen pratade vi om vårt kvalitets- och miljöledningssystem och diskuterade förändringar och möjliga förbättringar. Vi har, för några år sedan, slagit ihop två system till ett, ett verksamhetssystem. Det verkade på något sätt mer praktiskt med ett system. Nu när miljökraven ökar verkar det plötsligt smart att dela på det igen. Miljö för sig, kvalitet för sig. Vi får se hur vi gör.

Miljösidan utvecklas fort nu och nya dokument måste tas fram. Det är i och för sig glädjande för oss som var med på 80-talet. Den miljöboom som var då föll bara platt, ingenting hände och allt föll i glömska. Nu verkar det äntligen hända något!

Vi vill få dessa system att bli användbara verktyg och det handlar om ständig utveckling och förbättring. De skall vara ett stöd för oss alla, inte minst de som är nya i arbetet. Vi vill hänga med. Helst skulle vi vilja ha någon som sysslade med dessa frågor på deltid. Vi skulle också vilja vara certifierade. Vårt system är bra, så det är fullt möjligt, men det kostar. Det måste bli två olika certifieringstillfällen. Ett för Kvalitetssystemet och ett för Miljösystemet. Först en engångskostnad och sedan en revision varje år för att upprätthålla certifieringen.

Nu skall alla vi som länge arbetat som tillgänglighetsgranskare ha en certifiering också och vara specialutbildade i 44 veckor om vi skall gå efter BFS 2009:11. Då vill vi också vara det! Vi vill hänga med!

Sen kommer det hela tiden nya roller vi kan ta. Arbetsmiljön är viktig och projektörens ansvar har vi pratat om länge. Nu kommer BAS-P, en ny roll som jag gick kurs i härom veckan.
Vi kommer att ha den rollen i två kommande projekt så det skall bli spännande att se vad rollen innebär. Efter årsskiftet lär det krävas en certifiering där också.
Vi vill!

Måste ett arkitektkontor vara jättestort för att klara av alla roller som bara blir fler och fler? Det måste väl ändå vara en fördel för kunderna att det finns kontor med olika storlek. Vi som är små, välfungerande, mysiga, samarbetsvilliga, kunniga kommer vi att klara alla dessa certfieringar?
Vi vill ju, men kan vi?

Vi är 11 arkitekter och vi måste jobba också. Fast nu är det rätt kul på den fronten. Nya uppdrag kommer in, vi går mot ljusare tider i höstmörkret!
/Maria

torsdag, oktober 22, 2009

ORIGObloggen – röster i arkitektvardagen



Efter ett par månaders prövande ”torrsim” lägger vi ut vår brokiga, spretiga, glada, ibland arga, ofta rent poetiska vardagsblogg i den allmänna cyberrymden! Hela kontoret skriver och ordet är fritt. Ingen ”dagens outfit” (hittills!) men väl dagens fundering, om högt och lågt, stort och pyttelitet, smalt och brett. Platt och djupt… Vi har roligt och överraskas ofta av vad som kommer fram – läs här nedan...

Arkitektur bortom tidshorisont - Guggenheimmuseet i New York


(bild: Finlay McWalter 2004)

Den 21 oktober 1959 invigdes Guggenheim museet i New York, ritat av den legendariske arkitekten Frank Lloyd Wright. Som ett utomjordisk rymdskepp med sina organiska, futuristiska formspråk landade den på the Fifth Avenue for exakt 50 år sedan. En storm av kritik svepets över det rätt så avantgardistiska museet. The New York Times skev så här “...a war between architecture and painting in which both come out badly maimed.”.

Än en gång så misstog sig de flesta arkitekturkritikerna. Få kunde ana att denna banbrytande, mästerligt vågade byggnad kommer att visa vägen för framtida arkitekter. Frank Lloyd Wright fick försvara sitt rebelliska projekt och kom i konflikt med många som inte såg kvalitén i detta hus. Det var ju viktigt för honom att få utföra projektet just i New York av alla ställen i världen. Det kändes att det behövde en ny start inte minst för arkitekterna i efterkrigstidens USA. Han hade radikalt ändrat på den cementerade uppfattning om hur man skulle uppföra ett konstmuseum. På de innovativa, ändlösa rampens väggar hängde konstverk. Man vandrade antingen uppifrån eller nerifrån längs med rampen för att beskåda konst på ett helt nytt sätt medan ljus faller ner från den magnifika lanterninen ovan på.

Guggenheimmuseet genomgick en ansiktslyftning efter en omfattande renovering under 2007-2008.

/Mansour

Tappat formen eller?

Efter en formalistisk chock, i gestalten av en japansk teceremoni i Etnografiska muséets tehus på Norra Djurgården, samlar sig en grumlig tanke som skvalpat runt länge nu. Inom de mest diktatoriska ramar av tradition och estetik anade jag en annan sorts frihet, en möjlighet, byggd på några få stränga grundtankar. Kanske inget nytt, det är lätt att uppskatta det strama i japansk keramik, trädgårdskonst, arkitektur. Men nu, när jag satt där på knä, inklämd tillsammans med en stor grupp stelbenta ickejapaner, kändes det som en djupandning. Ordning, balans, skönhet. Ja.

Men nu är jag inte särskilt japanskt disciplinerad. Jag gillar både orange 70-talsplast och naturfärgat silke och kan omöjligen ansluta mig till någon slags genre och stanna där. Det finns ju så mycket fint! Resultatet – hemma i mitt eget hus – är en i bästa fall charmig eklektisk stilblandning, men ofta rena röran. Grejer kommer och går och hopas så småningom i skåp och förråd. Som hos de flesta.

Men det är hemma, inne i min egen bubbla. Alldeles nyligen har det byggts 3-4 olika hus i mina villakvarter som jag inte kan passera utan att det ilar i tänderna. Något är tokfel, känner jag. Kanske, kanske inte är arkitekt inblandad. Inga regler gäller. Men det rör sig inte om medvetna, konstnärliga experiment, det kan jag inte med bästa vilja se. Husen lyckas inte ens landa på marken; de staplar sig högt högt för att komma åt utsikten; runda fönster; hoppiga rader av smalsmala höga knallröda fönster; konstiga detaljer och materialval. Anything goes. Jag brukar tycka att kataloghusen känns tråkiga, men de är under av disciplin och harmoni i jämförelse med dessa skapelser. Här har man plockat och valt och fritt hittat på, utan att ens snegla åt grannarna. Bam! Här är MITT hus! Ha!




Vad har hänt? Visste man förr vad som ”passade sig”? Hade traditionen en lugnande, samlande effekt eller var folk i allmänhet bara rädda att avvika och göra bort sig? Kommer den här nya ohämmade individualismen så småningom att landa och börja fungera, vänjer vi oss? Är nytt fult svårare att se än gammalt fult? Har det alls hänt något!?

Vi vänder ut och in på oss nu. Bloggar med bilder på våra kladdiga barn i våra vardagsstökiga kök. Beskriver ingående både framgångar och tillkortakommanden. Se! Så påsig blev min mage efter graviditeten! {7 personer gillar detta!} Titta! Vårt nya fina spa-badrum! Åh va fint det blev : ) kramisar Kicki! Ned med alla fasader, vi är ju människor, allihop.

Du som jag, jag som du.

Jagen minglar runt och uttrycker sig på alla tänkbara sätt.

Kolla. Mitt biljag, en Prius.

Köket var i och för sig nästan nytt när jag köpte lägenheten, men det kändes inte riktigt som jag.

Jag gjorde Vilken GB glass är du? quiz och resultatet är Du är Cornetto Jordgubb!

Men hela villan, hela byn, hela stan, hur ska det gå? Vi arkitekter får nog på allvar damma av idéerna om flyttbara, flexibla, ombyggbara hus, kanske kompletterade med lätt utbytbara, självhäftande, eller varför inte projicerade fasader? Dagens outfit?

I den japanska teceremonin är gesterna små, små. Bambuskeden torkas av i strikt koreograferade rörelser och skickas sedan vördnadsfullt runt från gäst till gäst, beundras. Och vem är mästaren som gjort skeden? Åh... Heter skeden Höstregn? Så väl vald just idag... {11 personer gillar detta!}

/Åsa

onsdag, oktober 21, 2009

Arkitektur i dimma


I fredags, när jag egentligen skulle skrivit min blogg, kändes det som om höstens första riktiga gråväder gjorde sin entré och stämningsläget var ganska deppigt. Jag började då fundera på om det möjligen finns någon ”solig arkitektur”, jag t.o.m. googlade på det utan något vidare resultat… Bl.a. Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao kom upp som arkitektur i solen, men jag tror inte just den är ”solig arkitektur” för mig, även om solen sken när jag var på besök där i maj 2007. Således, det där med ”solig arkitektur” liksom försvann ut i grådasket…

…Men, så när jag cyklade till jobbet igår uppenbarade sig följande syn när jag trampade uppför Västerbron. Med följande scenario i blickfånget kändes tillvaron ändå ganska trevligt just då. Arkitektur i dimma är inte helt fel det heller.
/Leontina

tisdag, oktober 20, 2009

Stänkvärt till skönhetsrådet


Uppskattningsvis passeras den gamla pissoaren 2000-2500 ggr per dag. Plåtlacksgrön, rund, påminner lite om... en gammal pissoar, faktiskt. Den sprider en odör i en häpnadsväckande stor radie. Ibland kan man se fötter och näsa på någon som kissar... och sånt...

Följande laminerade lilla anslag har jag drömt om att med skyddshandskar fästa på den lilla inrättningen sen snart två år tillbaka:
"Riv gärna denna stinkande, anakronistiska, fula sanitära olägenhet." Jag har filat på formuleringen alldeles för länge: den var ganska vass och bra för ett och ett halvt år sen.

Sen slog det mig: Man kanske kan bygga om den till en studentbostad? En pytteliten Sosta-avknoppning? Ett miniminilivs? Eller nu vet jag: ett hunddagis för de där tekoppshundarna? Finns det inga arkitekter här? För man kan ju inte bara riva en gammal pissoar. Hur skulle det se ut? Och var i all världen skulle dess besökare ta vägen? Deras fasta tillvaro kanske sloges i spillror om det plötsligt inte låge en stinkande gammal pissoar där det brukar ligga en stinkande gammal pissoar... Ju.
/Amanda

torsdag, oktober 15, 2009

onsdag, oktober 14, 2009

Arkitekt eller artjitekt?



Jag hade lovat mig själv att gå emot strömmen. De första åren på utbildningen uttalade de flesta elever ordet arkitekt med tj, ”artjitekt”. Detta kändes självklart för min del, arkitekt med k lät minsann pretentiöst och jag ville fortsätta att tala tydligt och utan tendenser till översitteri i det framtida yrkeslivet. Det fanns bara en lärare på skolan som sade artjitekt, och jag kände att det banade en väg för mitt fortsatta val av uttal. Med åren på skolan vande sig fler och fler studenter vid att benämna arkitektur och arkitekter med k, medan mina vänner utanför yrkeskåren bokstavligen lovordade mig för mitt motstånd.

När jag började arbeta som arkitekt för ett drygt år sedan så ville jag fortfarande inte ändra mitt uttal och försökte få igång diskussioner i ämnet på fikarasterna. Svenska akademien tillät uppenbarligen båda, men i gruppen berättades historier om arkitekter som på grund av ett tje-ljud i radio blivit mordhotade. Var det värt risken?

Nu går jag med strömmen. Egentligen inte på grund av rädslan att dö, det som slutligen fick mig på fall var hur ordet framstår när man representerar företaget och svarar i telefon: ”Origo artschjitekter…” låter inte särskilt nyktert. Jag kände mig lite sluskig helt enkelt, arkitekt med k var renare och plötsligt ansåg jag det tydligare trots allt.

/Marcus

måndag, oktober 12, 2009

Greeting from Tripoli, Libya!



































I have started drawing a bit when people say that we meet at one time and maybe come some 45 minutes later... The nicest point of sketching it is that you can choose what is in the drawing and what should not appear... selective sketching should I call it! Another interesting aspect is the effect on people... all kind of people come and watch and comment at any language. Here I send you a couple of selective drawings.
/Jaime

"Sexy architecture alive and well in Middle East"


Det var titeln på en artikel På CNN.com/world , den 8 oktober 2009.
http://edition.cnn.com/2009/WORLD/meast/10/02/yas.architecture/index.html#cnnSTCText (bilderna är hämtade från denna länk; bilden till vänster illustrerar "Yas hotel", där tusentals lysdioder illuminera byggnaden som är integrerad i F1-banan "Yas Marina Circuit" - bilden till höger illustrerar Frank Gehrys nya Guggenheim Abu Dhabi museum).

Vilken lekplats för arkitekter att utöva och förverkliga sina (barndoms-)drömmar. Det tillsynes ändlösa flöde av pengar som till varje pris måste spenderas för att skapa magnifika, storslagna arkitektoniska byggnader. Alla världens stjärnarkitekter är samlade på Abu Dhabi , Dubai och Qatar på andra sidan Persikas Viken. Frank Gehry, Jean Nouvel, Tadao Ando, Zaha Hadid är några av dem. Man bygger en $27 milliarders extravagans med museer och konstskolor. Man bygger världens högsta skyskrapa, världens längsta bro, golfbanor och hotell som ligger vid formel 1 bana och konstgjorda öar med hela städer, you name it. Ett slags österländsk Las Vegas.

”Sexig arkitektur”. Denna uppfattning kan minsann vara sann men den är inte så entydig. Frågan är hur man ska fylla alla dessa museer med konst, befolka alla konstskolor med studenter osv. Det finns en baksida i den här euforin som gränsar till galenskap, där arkitekterna dessvärre är inblandade. En modern slaverihandel med utländsk arbetskraft och ohämmat slöseri med naturresurser ligger bakom det.

I senaste numret av tidskriften Arkitektur läste jag om den danska radions nya konserthus ritat av Jean Nouvel. Bygget hade överskridit budgeten, vilket resulterat i att flera hundra anställda fick gå, men sådana projekt görs i 100-tal i regionen kring Persiska Viken. ”Gulf states' pockets are deep”. Men i slutändan så måste någon betala för denna hysteri, om det inte är människor så är det Naturen.

Oj!!! vilken sexig arkitektur.

/Mansour

”De’ e’ mycke’ nu”




Plötsligt är det mycket som skall göras ungefär samtidigt, vilket i och för sig inte är något nytt fenomen, men efter en period av relativ stillhet och lugn, måste jag erkänna att det känns lite ovant, om än angenämt.

Ett av de projekt som upptar min mesta tid just nu är projekteringen av ett bostadsprojekt som kom igång för ca en månad sedan. Varje del i byggprocessen, från idé till färdig byggnad har sin charm tycker jag och projekteringsdelen är en fas som jag också gillar. Det är extra roligt just i detta projekt där alla i projekteringsgruppen är mycket engagerad och måna om att identifiera och lösa problemen innan produktionen av bygget startar. Detta kräver förstås en hel del extra samordningsmöten oss konsulter emellan, vilket är mycket givande och självklart bra för bygget i slutändan, även om det tar en del tid i början. Det kan kanske tyckas självklart att det är så här det ska gå till, men har man varit med ett tag så vet man att det långt ifrån alltid går till så här. Det kan bitvis bli väldigt intensivt för A, vi som ska samordna det mesta på våra ritningar. Men min inställning är att problemen är till för att lösas och det blir inte sämre av att det är roligt att lösa dem också.

Slutligen, för att citera Janne Boestad i ORIGO-filmen ”Arkitekten är som en kompositör… Man framställer teoretiskt någonting tekniskt, som talar om vilket innehåll det ska ha, till alla sina delar, och sedan är det andra som utför det, en byggare utför det. Eller en orkester utför det…”

/Leontina

tisdag, oktober 06, 2009

En arbetsdag?

Idag har jag... Hmm. Vad har jag hunnit med egentligen? Jag har överraskat min dotter med en alldeles ny cykel, hämtat en litografi på auktionsverket, kommit på att förhöjd livskänsla är överskattat och jo(!) jag har lekt med kontorshunden Lillemor. Sen har jag diskuterat dimslöjor och vitfrusen dagg, dess kulör och himlens.
Jag har tänkt ut hur jag ska bygga en bokhylla och ett trappräcke, blivit omskakad av Glenn Gould och njutit ohämmat av en pizza.
Dessutom har jag misslyckats med att överföra ljudfiler från en Zoom handyrecorder, förlagt ett mejl som rör gamla vänskapsband och tagit fel på vilken dag jag skulle lunchrepa. Jag hann boka en lunch date med min stressade trebarnsmammakompis och tänkte en lång stund på en artikel i tidningen om ett enzym som hindrar kromosomer från att kortas efter varje gång cellen delar sig (jag tänkte ända tills jag fattade vad de menade med att detta enzym var självaste ungdomens källa). Sen var det en del annat som INTE hanns med...
/Amanda

torsdag, oktober 01, 2009

Pappersarkitektur

Det är något med det ordet som lockar mig. Arkitektur som blev kvar på pappret. Tänkta världar som aldrig realiserades, men som på något sätt existerar som idéer, som möjligheter. Letar upp mitt vältummade exemplar av Brodsky & Utkins samlade verk. Sida efter sida med skruvade, overkliga, omöjliga strukturer, utsökt och minutiöst noggrant etsade för att på något vis övergå från arkitektoniska bilder till porträtt av vårt samhälle som det är idag och de människor som lever i det. Har du inte redan något annat på nattduksbordet, så kan jag varmt rekommendera denna. Den fungerar lika bra som en vass allegori över samhället som en sagobok för arkitekter.


















(bilder från Brodsky & Utkin ”The complete works”)
/Kathrine

tisdag, september 29, 2009

måndag, september 28, 2009

Osminkad sanning



Apropå dagens moderna arkitektur så bör man göra en tillbakablick på 20 talets mest dominanta arkitekturepok, nämligen funktionalismen och modernismen. Ibland, för att inte säga allt för ofta, känns det som om tongångarna är likt "följa John", det verkar som att alla försöker överträffa varandra med fenomenala, spektakulära och sminkade bilder.

För några dagar sedan var den osminkade sanningen om fotomodeller med påsar under ögonen uppe på nätet, alltså den mer jordnära versionen bakom fåfängan i modevärlden.

En arkitektkollega sa så här en gång: För att förstå kvalitén hos de verkliga byggnadsverken så måste man dra ner förväntningarna med 50 % på de bilder man ser i arkitekturtidskrifterna. Det verkar som att det påståendet stämmer ännu mer idag än tidigare, åtminstone vad gäller datorgenererade bilder.

Med all respekt för den moderna teknikens möjligheter och den samtida arkitekturen, så saknar jag alltjämt formrikedomen och lekfullheten i Alvar Aalto arkitektur, de originella och de klassiska dragen i Louis Khans byggnader, de eleganta och de sköna variationerna hos Mies Van Der Rohes mytomspunna byggnadsverk, och den tidlösa melankolin i Frank Lloyd Wrights mästerverk i Pennsylvanias djupa skogar.

I jämförelse med vatten som faller ner från vattenfall så kommer man aldrig tillbaka till ursprånget, men arkitekturen tål som allt annat att slipas mot det förflutna.

Man hör ju en massa musiklåtar som man glömmer nästa år men det finns trots allt låtar som aldrig verkar bli gamla. Likaså är det med arkitekturen.

Tänk er bara skogskyrkogården av Gunnar Asplund så förstår ni vad jag vill säga.
/Mansour

fredag, september 25, 2009

Vi har gjort vårt generationsskifte!

Mansour Baghchesara, Leontina Barreto, Maria Halla, Timon Holgers och Åsa Machado.
Det är vi som har tagit över ORIGO arkitekter.
Vi har några år på nacken och känner att vi klarar att styra skutan vidare.
Vi har alla olika bakgrund och i och med det en samlad, bred kompetens.

Janne Boestad och Anders Kalén jobbar kvar på kontoret i den utsträckning de själva vill. Janne jobbar nu halvtid och Anders arbetar som senior konsult.
Vi uppskattar verkligen att få ha kvar deras samlade kompetens och deras lugn inför alla svåra uppgifter! Dom har varit med förr!
Detta i kombination med alla nya, unga och starka viljor gör oss till en spännande helhet.

Vi i styrelsen tänker oss en platt organisation där fler delägare kan komma in allt eftersom.

Nu arbetar vi vidare med ledningsfrågor, policy frågor mm.
Vi försöker utveckla och förbättra vårt verksamhetssystem så att det verkligen skall vara ett hjälpmedel. Vårt system är bra men det kan bli bättre! När man börjar ny på ett kontor skall det vara en trygghet med ett verksamhetssystem och inte ett gissel.
Det är ingen enkel uppgift, det behövs förenklingar och förmåga att stryka allt onödigt.
Hur arbetar vi egentligen, vilka är våra rutiner? Beskriver rutinen hur vi arbetar eller hur vi tror att vi skall arbeta eller hur vi tror att någon annan vill att vi ska arbeta?
Låter enkelt men ack så svårt. Bara att få alla att följa gemensamma rutiner vi ritningshantering är svårt. Alla har lärt sig olika och man gör som man alltid har gjort om man inte har goda motiv för förändring. Det gäller att hitta motiven

Vi har i dagarna haft vårt första Årsstämma och känner att nu är vi på banan.
Vi kan, vi vill och vi törs!

Vi vill och kan rita vackra, funktionella hus, i alla prisklasser, med kunden i centrum.
Arkitektur är ett förtroende och vi är professionella.

Välkomna alla nya och gamla kunder med en beställning!

Vi kan, Vi vill, Vi törs!

(bild: Hans Runesson 1985)

/Maria

onsdag, september 23, 2009

Bloggen lever och frodas!


Timmen är sen och jag avslutar dagen med att öppna bloggen och rekapitulera tidigare inlägg i blogg-historiken. Här möter jag eufori och bananer, rullstolar, stadsvandring iförd kajak, gatukonst och Lefebvre osv. osv. Stolt och genuint imponerad över bredd och engagemang är det så min tur att blogga. Och typiskt nog låser sig fingrarna.
Det kan i och för sig ha sin förklaring i dagens digra skissande, den årliga bolagsstämman med lektioner i mötesteknik, parat med rigorösa tabeller över transaktioner, alltsammans avrundat i ett överflöd av god mat och dryck... Jag känner mig delaktig i något genuint och nöjd med dagen ekar Karl Bertil Johnsson (via Tage Danielsson) med hes men bestämd röst; -Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar. Skulle Karl Bertil Johnsson nöjt sig med en sådan här kort och självcentrerad bloggtext? Nej, förmodligen inte (han skulle ha jobbat hela natten och skrivit en frän men ack så demaskerande text). Så vad att göra?

Alternativ ett blir att jag läser om Amandas senaste blogg-inlägg och med ett fånigt leende på läpparna loggar ut och går mot slussen.

Alternativ två blir att nosa runt efter kaffeskvättar i kvarglömda kaffekoppar och svepa det hela snabbt. Resultatet torde bli att, med värkande mage och på uruselt humör, skriva något beskt om typ den ytterligt triviala arkitekturikonen "skarpt vitt ljus + luftigt".

Hmm... Det får bli nummer ett den här gången.
/Timon

tisdag, september 22, 2009

Apropå Barnhusbro-förslaget

Att jobba inom arkitektens närmast oändliga yrkesfält erbjuder obegränsade möjligheter till utveckling på alla plan. Men det allra bästa är att jag kan säga följande vackra mening: Allt är möjligt.

Ja, i min värld är faktiskt allting möjligt. Vill en beställare ha en "svävande banan med liksom ett spröt i vardera änden" så svarar jag: Ja visst, hur stor ska bananen vara. Nu är önskemålen oftast inte fruktrelaterade, utan kanske snarare handlar om en terrass på ett tak som ligger på en knepig höjd vad gäller tillgänglighetskrav och konstruktion. Men jag får samma behagliga känsla av mitt svar: Allt är möjligt! Vi tittar på det. Så kom an! Vilken idé du än fått i hågen - fråga mig! Du vet vilket svaret blir...
/Amanda

måndag, september 21, 2009

Älska tillgänglighet?

Jag läser Marcus välskrivna bloggtext om kraven på tillgängliga bostäder… och känner så väl igen mig. Jag tittade själv aldrig någonsin på nyproducerade lägenheter, när det begav sig, av precis samma skäl. Jättehallar, jättebadrum och så krymper resten ihop. Inte vad jag ville ha, alls. Som tur var fanns och finns det ett gigantiskt bestånd äldre smålägenheter som inte rimligtvis går att anpassa, och i sådana har jag bott i välmåga.

Men är vi färdiga där? Ser vi klart? Vart leder resonemanget, om man tar det vidare något steg? Vem kliver vi på? Det är förstås en definitionsfråga, men det lär finnas 1,8 miljoner boende i Sverige med någon form av funktionshinder, varav hälften själva uppfattar sig som diskriminerade. 90 000 rullstolsburna. Tillgänglighet är upptaget som en mänsklig rättighet enligt FN.

Jag har kommit fram till att vi som arkitekter får hacka i oss det här, och se glada ut. Det är grundat på demokratiska beslut. Om inte arkitekterna själva bevakar tillgängligheten, hamnar vi i ett märkligt läge – andra måste granska och fösa oss rätt. Liksom alla andra förutsättningar och begränsningar gäller, att ju bättre vi kan dem, desto mindre hindrar de. Som när man ritar en villa som inte ser ut som bygglovsarkitekten eller grannarna väntar sig, då gäller det att till punkt och pricka följa detaljplanen.

Det är bra att vara expert på sådant som andra inte lätt begriper. När man väl har löst det stora pusslet, är det i kombinationerna av lösningar projektet håller samman och kan överleva alla prövningar: kan kännas igen även som byggd verklighet. Förutom att man kan se sina rullstolsburna medmänniskor i ögonen, om de vågat sig ut i hinderbanorna vi mestadels lever i.

Det är jättebra med tillgänglighet.



(Hade hon suttit i rullstol hade hon inte fikat här.)

/Åsa

fredag, september 18, 2009

Kungsholmen runt, vattenvägen





















(foto: Jan Hellman)

I lördags paddlade jag och några vänner kajak runt Kungsholmen. Vi startade vid Pampas Marina, paddlade västerut i riktning mot Essingebron, rundade Stadshuset för att avsluta rundturen i den stilla och lummiga Karlbegskanalen.

Och jag vill verkligen rekommendera alla att någon gång se Stockholm från vattnet om man inte har gjort det tidigare. Från vattenbrynet får staden en rätt så annorlunda karaktär, den ser helt enkelt snyggare ut! Glider man dessutom fram stilla, alldeles nära vattenytan, sittandes i en kajak så blir upplevelsen ännu starkare. Man passerar platser och strandkanter som man troligen aldrig skulle kunna nå från landsidan. Broarnas undersidor med sina varierade konstruktioner är roliga att studera underifrån. En del maffigare än andra.

Jag anser att Stockholms lokaltrafik borde utnyttja vattenvägen som allmän transportmedel ännu mer än vad som görs idag.

Mer vattentransport åt folket!

/Leontina

torsdag, september 17, 2009

Gatukonst i ordets rätta bemärkelse




















På väg hem från jobbet igår såg jag dessa spår på gatan. Rörelsemönster frusna i tid. På väg till jobbet idag var de spårlöst försvunna.
/Kathrine

tisdag, september 15, 2009

Toalett med sovalkov, någon?

















I tillgänglighetens tecken ska alla nyproducerade lägenheter anpassas för rullstolsmått. Detta kan kännas som en självklarhet. Jag vill genast erkänna att jag inte vet hur stor del av befolkningen som är rullstolsburna eller på annat sätt beroende av "tillgängliga" lägenheter, men det finns en problematik värd att belysa.

Till exempel berörs nyproducerade små studentlägenheter, där ytan är knapp och badrummet kan ta upp en tredjedel av rummet.

Ett annat exempel är när jag själv var intresserad av att byta till en större, nyproducerad lägenhet, men insåg att det enda jag i slutänden hade vunnit i yta var ett stort badrum. Det var inte ett möblerat badrum jag drömde om, så intresset för lägenheten avtog snabbt. Denna "nya modell" passade alltså inte mig och min livssituation.

Har vi tagit regleringen för långt eller är det en självklarhet? Kan man hitta en gyllene medelväg? Eller är jag ensam om att se detta som ett problem? Sverige är trots allt ett förhållandevis singeltätt land vilket tyder på att det finns ett behov av många små lägenheter.

Jag vill avsluta med en upprörd reaktion från en vän till en vän när ämnet diskuterades: "Min pappa är psykiskt sjuk, varför anpassas inte alla lägenheter för honom?"
/Marcus

måndag, september 14, 2009

Från doften av äpple till Königsbergs sju broar













Inspirationskällor i det verkliga livet kan i princip vara vad som helst. Detta har författare, poeter, matematiker, konstnärer och arkitekter vittnat om under många år.
Ta till ett exempel hur olika sorter av äpple doftar och smakar. Jag tror ingen har undgått den glädjestund när man tar ett smakrik, doftande äpple i handen. Det första man gör är att lukta på det och sedan bita i det.
Det är nästan samma känsla att lukta på blommor och då tänker man hur underbart livet kan vara. I sådana ögonblick kan det hända att man drabbas av en snilleblixt och löser olika vardagliga, konstnärliga och arkitektoniska problem man har gått och grubblat över länge.

På 1700-talet undrade människor i staden Königsberg (nuvarande Kaliningrad), om de kunde passera alla stadens sju broar utan att gå över samma bro två gånger (för att återigen komma till startpunkten). Det Schweiziske matematikern Leonard Euler som var gästprofessor i staden blev inspirerad av problemet. Han kunde bevisa i en matematisk analys att det inte fanns någon lösning på problemet, alltså:
Om en punkt har ett udda antal förbindelse så måste den antigen vara start eller slutpunkt.
Ja ibland fungerar arkitektoniska lösningar på det viset, först inspireras man och sedan upptäcker man att det inte går att nå dit man började och det behöver inte vara fel.
/Mansour

fredag, september 11, 2009

Syns man inte finns man inte!

Syns man inte finns man inte! Vem var det som kom på det uttrycket. Det är ju alldeles fel, det är klart man finns fast man inte syns. Det är ju bara mycket små barn som tror att man försvinner när man inte syns. Och trots att det är så och fast jag inte gillar det sitter det uttrycket som berg i mitt huvud.

Ett känt klädföretag har i sin senaste reklamkampanj med två arkitekter. Två URBAN WORKER, en manlig och en kvinnlig. Han har laptopen under armen och hon kommer med en massa färgglada rullar med papper. Arkitekten har fått ett ansikte eller rättare sagt två.

Blir vi mera sedda som yrkeskår för att vi syns på en massa reklampelare runt om i Sverige?
Förmodligen. Arkitekter finns också med i en del filmer och böcker, ibland som konstnärlig kuf, ibland som förgrämd och missförstådd mördare och någon enstaka gång som hjälte och världsförbättrare. Ibland önskar man som yrkesverksam att källforskningen/r kunde ha varit bättre.

Vet folk i allmänhet att en arkitekt gör? Hur vi arbetar fram ett förslag på ett hus eller en plan eller en möbel eller en utredning eller vad det nu är vi jobbar med. Hur många vet vilket mångsidigt yrke det är?

Vi har ju, jämfört med våra ingenjörskolleger mycket svårare att ta betalt. Vi är någon sorts Tekniska Högskolans Florence Nightingale. Vi är konstnärerna som arbetar för nöjes skull. En av mina tidigare chefer sa på fullt allvar i en löneförhandling att en person som hade roliga arbetsuppgifter inte behövde ha så mycket betalt.

Lämnar du in din bil på reparation ifrågasätter du säkert vad det kostar men du är alltid medveten om att det kostar. Du betalar dessutom innan du får hämta bilen. Våra kunder blir ibland förvånade över att vi tar betalt i tidiga skeden, för ett första möte då vi bara samtalar eller för att göra en första skiss. Kunden vet ju inte ens vad han/hon vill ha. Vi lämnar ifrån oss en ritning där ett omöjligt pussel har blivit en helhet. Alla bollar i luften har trillat ner i samma korg och allt ser så enkelt ut.

Kanske ett av våra problem är att vi inte levererar en lagad bil eller att färdigt skåp eller över huvud taget något man kan ta på.. Vi levererar en vision av ett hus, en ritning. Ett stycke papper som bara är en tanke om ett hus. Hur kan den kosta så mycket? Kunden vill inte ha en ritning han/hon vill ha ett hus.

Att man sedan skall betala de som bygger huset är för de flesta en självklarhet. De spikar och gjuter och skruvar, hårt arbetande, svettiga, hammarslagen dunkar, olika material läggs sida vid sida. Här ser man något växa fram i tre dimensioner. Rita hus kan ju vem som helst eller hur, oss emellan, hur svårt kan det vara?

Vad är det som avgör om ett rum är trevligt att sitta i, om fönster har vackra proportioner, om ett hus är rätt placerat i terrängen?

Kanske skulle vi som advokaterna eller läkarna ha en legitimation som gav vår kompetens en större tyngd. Jag tror att de flesta av oss har en otroligt förtroende för legitimationer. Kanske behöver vi en ny intresseorganisation som arbetar för vår ställning i samhället. Någon som förklarar att vi är viktiga, att vi också kan rädda liv, att vi kan spara pengar att vi kan skapa stämningar att vi kan……

Arkitekter kan! Arkitekter finns! Vi syns bara för lite i samhällsdebatten! Vad ska vi göra åt det?
/Maria

torsdag, september 10, 2009

Lite gnäll från gestaltande arkitekt

Jag skulle vilja skriva något om visuell komplexitet; hur den visuella perceptionen attraheras av "lagom uppsättning visuell dissonans" och till det vikten av visuella pauser och mellanrum. Med det "verktyget" är det möjligt att analysera och kritisera byggd miljö utan att hamna i (alltför) subjektiva omdömen. Ett annat favoritämne är hur och varför arkitekturkvalitéer successivt underlåtits att kvantifieras och de uppenbara brister den processen för med sig.

Men just nu är det helt andra frågor som tränger på; byggnadsmodellering i tre dimensioner och mjukvaror som är genuint svårbegripliga och inte verkar bli enklare trots alla ambitiösa universitetsutbildningar i genren "gränslandet mellan teknik och humaniora". Tekniken tar allt större plats i gestaltandet och den beska frågan inställer sig - Ska det vara så svårt att formulera enkla och intuitiva applikationer idag? Det är några få, tillika extremt dominanta, mjukvaruföretag som håller en svensk arkitekt i järngrepp 2009. Som arkitekt är jag givetvis extremt petig med allt från ljussättning till faktiska presentationsmaterial i åskådliga kolumer och dokument och går tyvärr allt som oftast bet. I skarpt läge är det inte ovanligt att jag snarare tvingas arbeta med "hur ska jag få fram det jag vill förmedla", snarare än VAD jag vill formulera. Det är på gränsen till oacceptabelt omvänt och jag bär en stor förhoppning att jag fortfarande är verksam när dessa intuitiva applikationer når världen... Gnälligt inlägg den här gången /Timon

onsdag, september 09, 2009

Arkitekturen åt folket!










Nya arkitekturskolor börjar ploppa upp, förutom våra universitetsutbildningar! Jag räknar snabbt till tre när jag googlar, men kanske finns fler. Det måste ju vara bra! Arkitekturen åt folket.

Fram till nyligen var jag medlärare på en av dem, i sin tidigare form, ”Stockholms Fria Arkitekturskola”, numera Arkitekturskolan STHLM i Folkuniversitetets regi. Vi höll kvällskurser i egen lokal och med hjälp av allt från legobitar och sönderklippta veckotidningar till studiebesök och bilder ur arkitekturhistorien upplevde och levde vi arkitektur som jag aldrig varit med om på högskolenivå… Snickare, läkarstudenter, mäklare, folk ur angränsande yrken i hisnande blandning gick loss på ämnet och vågade både påstå och fråga. Bra och dåligt, hur och varför? Inte för att vi hade facit, förstås, men det var en sällsam njutning att få börja om från ruta ett, att utan tusen referenser och smarta kommentarer få stå och fundera på en liten vrå av staden. Eller hitta ”något” i en snabbt hopkommen och egentligen ganska tossig modell av typ en djupt känd cykelverkstad bakom Tyska Kyrkan. Med glödande öron redovisade våra deltagare sina projekt, och vi hejade på, för där fanns alltid alltid något fint att applådera. Samtidigt blev vi tillsammans varse, respektive påminda om, hur stort och djupt ämnet är. Men för den skull inte otillgängligt.

Vi övervägde att starta arkitekturfritids för skolbarn, och funderar fortfarande på att ge ut vårt kursmaterial som läromedel.

Det låter mycket romantiskt. Det var det också. Men lika verkligt som en dag på kontoret.

Släpp arkitekturen lös, i Metro och i skolor på alla nivåer. Det kommer inte att kosta oss ”riktiga” arkitekter något, precis tvärt om.
/Åsa

tisdag, september 08, 2009

Är -ismernas arkitektur förbi?

Läste dn:s artikel om Bernard Tschumi i går. Han, som (före detta?) dekonstruktivist, nämnde att vi nu tagit död på alla –ismer och ideologier, och att arkitekturen därför präglas av stjärnarkitekternas olika stilar (egen tolkning). Ingen ny tanke precis, och många har hävdat att det inte alls saknas ideologier eller riktningar, men att de kan vara svåra att urskilja eftersom vi inte har tillräcklig distans i tid till nuet för att kunna skönja dess konturer. Det må vara som det vill med saken. Faktum kvarstår att hans med-dekonstruktivister trots allt ÄR dagens stjärnarkitekter (Frank Gehry, Zaha Hadid, Rem Koolhaas etc.) Ska man tolka det som att de famlar i ett arkitektoniskt mörker? Skulle inte tro det ;)
/Amanda

fredag, september 04, 2009

Studiebesöksrunda med lika delar pågående som återknytning




















I onsdags var vi i väg på en liten studibesöksrunda för att främst titta på några projekt som gjorts av kontoret. Stämningen i Åsas minibuss, som rymmer sju personer, var på topp när hon rattade oss mot första målet, Åva Gymnasium och Tibble ishall (under konstruktion) som båda ligger i Täby. Nästa stopp var Hägernäs ishall som också ligger i Täby. Därefter var det dags för fika och titta runt i Edsvik Konsthall. Efter fikapausen hann vi med ytterligare två besök, flerbostadshuset på Vasavägen 74 i Jakobsberg och slutligen Brf Atlantis i Vällingby, ett av kontorets allra tidigaste projekt ritat av kontorets grundare Jon Höjer och Sture Ljunqvist 1953-54.

Vårt sista stopp blev för mig en verklig höjdpunkt, att se dessa radhus med sina enkla men fina detaljer som fortfarande står sig, vackert inpassad bland berghällarna med lummiga, inbjudande uteplatser i eftermiddagssolen var mycket inspirerande. Påfallande många entrédörrar stod dessutom uppställda som för att säga "så här fint bor vi och här trivs vi mycket bra!". Och jag som aldrig haft några större känslor för villaförortens lugna avskildhet kände genast att här skulle jag gärna vilja bo!
/Leontina

onsdag, september 02, 2009

DAGENS arkitekturROS…

…går till tidningen Metro som tillsammans med Fastighetsägarna Stockholm ordnar en tävling om framtidens Stockholm. Nu i veckan kommer fyra arkitektbyråer att presentera var sitt förslag på djärva tillägg i staden. Sedan är det upp till läsarna att rösta fram det vinnande förslaget. Ett välkommet initiativ till en ökad medborgardialog i ett land med en allt för sömning offentlig arkitekturdebatt!
/Kathrine

Förslagen finns publicerade på Metros hemsida i artikelserien "Förnya Stockholm";
http://www.metro.se/2009/08/31/93252/bilderna/
http://www.metro.se/2009/09/01/82670/folkets-park-pa-soder/
http://www.metro.se/2009/09/02/67957/motesplats-under-bron/

tisdag, september 01, 2009

Frånkopplad i fyra minuter

Varje morgon tar jag tunnelbanan till jobbet. Det är två hållplatser och restiden är fyra minuter. Jag går på längst fram i tåget för att hamna nära rulltrappan när det är dags att stiga av. Där framme brukar jag se många bekanta ansikten, men vi har aldrig hälsat. De känner säkert igen mig på att jag alltid står upp, lutad mot samma glasvägg som alltid (om den inte mot förmodan skulle vara upptagen). Jag vet att mannen med barnvagnen brukar gå av på samma hållplats som jag, och jag vet vems mobil som spelar den där vulgära ringsignalen. Undrar om tågföraren känner igen mig? Jag är killen som nästan alltid väntar vid samma tid längst fram på perrongen och är snabbast av vid Hornstull.

Resan är för kort för att hinna läsa tidningen. Man hinner med ett sms om det behövs, men i annat fall får jag ägna tiden åt att med blicken följa kablarna som rör sig i ojämna vågmönster längs med tunnelns vägg. Fast det slutar ofta med att jag fastnar med blicken i dörrarnas spegling och tittar på medresenärernas skor istället. Inte för att jag är speciellt intresserad av skor... Annars har jag blivit en storkonsument av mobilspel. Man hinner med några drag i spelet om världsdominans, Risk. Eller några giv Uno. Alternativt hinner man med en eller en halv låt på mp3-spelaren.

Det kan uppfattas som att jag tycker att resan till jobbet är trist och monoton, men det är precis tvärtom. Det är en näst intill meditativ stund fri från alla vardagens måsten. Det är som att tiden står still i underjordens egna, frånkopplade och effektiva värld. Och den världen påminner en om att man är en del av någonting större, på ett skönt sätt, om än bara i fyra minuter.

/Marcus

Bonjour High-Tech















I mitten av juni var jag och min familj på väg till USA och då passade vi på att besöka Paris under några timmar. Som turist lägger man märke till ganska udda saker. Det är i första hand nya stadsbilder och ganska så annorlunda arkitektur.

Generellt kändes det som att High-Tech arkitekturen var en av de moderna byggnadsstilarna i Paris och det ser man inte så mycket av här hemma. Man inspireras men samtidigt blir man lite avtrubbad av allt man ser. Den nya hallen på Charles De Gaulle (CDG) flygplatsen är en bra variant fast det fanns också byggnader av lite mindre bra karaktär i Paris.

/Mansour

måndag, augusti 31, 2009

PS. Bonjour High-Tech

PS: Roligt när en liten bil hade parkerat så tätt bakom en annan bil i en liten tvärgata nära Champs-Élysées, där parisborna passerade oberört.















/Mansour

onsdag, april 29, 2009

Skiss höga hus




















Byggnad med vertikal utbredning och blandade funktioner; att leva och verka i lod. Vertikala strukturer ställer extra krav på dimensionering av kring-, och bi-ytor. Höga hus är å ena sidan sinnebilden för det urbana, å andra sidan svåra att kombinera med hög fysisk densitet. Att både bygga högt och tätt kräver noggrann balansering.

tisdag, april 28, 2009

Dagens post-it-skiss

ROT-avdrag gott folk!

Det ROT-byggs för fullt i landet; bygg rätt! Med genomtänkta, professionella ritningar får du ut så mycket mer av ditt bygge. Arkitektarvodet omfattas inte av ROT-avdraget, men det finns pengar att spara på att bygga rätt från början. Med bra ritningar blir det lättare att få bra offerter och de utgör samtidigt en värdefull bas för samarbetet med byggentreprenörer och hantverkare!