onsdag, januari 27, 2010

Sprawlpizzan

Evelina efterlyser i en föregående blogg lösningar för ett ”sammanhängande urbant landskap”. Vad kan det tänkas betyda? Tankarna far iväg…

Som stockholmare vet jag nog hur en Stad ska vara. Trottoarer, skyltfönster, stenstad, putsade fasader. Sex-sju våningar. Torg här och var, parker med bronsbyster av viktiga män från förr. Paradstråk och bakgator. Tunnelbana. Funkade bra, hela 1900-talet!

Men nu är det nu! Hur kommer det sig att den gigantiska sprawlpizzan Los Angeles är så övertygande urban? Jag besöker Drömmarnas Stad ofta och så länge jag kan, sedan femton år, och ju mer jag är där desto innerligare älskar jag detta underliga ställe. Det är givetvis ett privilegium att vara mantalsskriven i svala rena Stockholm, med sjukförsäkring och ordning och reda och säkerhet, men alltid en sorg att packa ihop solglasögon och barnsandaler och åka hem igen. Vari består Los Angeles och vad finns där att tycka om? Varför känns det ens urbant, när det inte alls ser ut som en stad, eller 80 städer som det faktiskt är?
Är sammanhang viktigare än sammanhängande? Är bilden i huvudet viktigare än det man fysiskt ser? Vad betyder myterna? Los Angeles är kanske stad lika mycket som servitriserna och taxichaufförerna är filmstjärnor, huvudsaken är att man själv tror på det. Drömmen över verkligheten. Ska man kanske jobba mer med drömmarna i stadsplaneringen? Eller dör de då?

Skönheten i Los Angeles ligger inte i något som kan planeras fram. Kontrasten mellan bebyggelsemattan och de rosmarindoftande torra branta ökenkullarna, som höjer sig i långa puckliga ryggar, och obevekligt hejdar människornas framfart. Riktig vildmark med pumor och skallerormar (sägs det) där det brinner ofta och okontrollerat och där branterna rasar efter regnen. Stilla Oceanens långa stränder och havets återsken på himlen västerut. Själva staden saknar de flesta estetiska aspekter som vi är vana att uppskatta och försvara. Skönhetsupplevelserna är oväntade och starka mot den absurt fula stadsbilden, det kan vara vackra skuggor på en stor flack husbaksida mot en parkeringsgränd, de välkända höga palmraderna mot milt turkosaprikos eftermiddagshimmel.

Roligheterna består, för vår familj i alla fall, i mestadels rätt kommersiella aktiviteter, som att handla kläder och grejer i gigantiska malls och gå på Disneyland. Äta pannkakor på IHOP med sirap i fyra smaker. Spela bowling tillsammans med halva släkten.
Bebyggelselandskapet domineras av olika sorters stora skyltar, mest med förslag på vad man ska lägga sina pengar på. Skyltar, alltså – man gestaltar inte fysiskt vad man menar, utan skriver, ropar ut, med stora bilder och bokstäver. Historier berättas i helt andra medier. Los Angeles existerar och kommunicerar i mängder med former, den fysiska miljön är långt ner på listan.

Hade då mer stadsplanering kunnat göra staden mer urban?

-

(Jo, det är klart att mycket skulle kunna vara bättre... Spårvagnsnätet som köptes upp av oljeproducenterna och revs upp hade varit underbart att ha kvar, till exempel. Sammanhängande trottoarer och cykelvägar skulle sitta fint. Det var en retorisk fråga!)


Hollywood Boulevard i miniformat på Disneyland.


Vinterdag på stranden i Venice.

/Åsa

tisdag, januari 26, 2010

Antiabstrakt

Vad lever vi egentligen i för paradigm här och nu? Det är inte så enkelt att svara på. När jag som arkitekt får fria händer att ge form åt ett arkitektoniskt element tar jag nästan utan att reflektera hjälp av modernismens grundtankar - inte alls som värdegrund eller generell princip utan helt enkelt som metod. Jag är så helt och fullt en produkt av det moderna samhället att det faller sig naturligt för mig att använda abstraktionen som metod när jag ska gestalta något. Så var det nog inte för Piet Mondrian eller Gerrit Rietveld. Det må ha kallats de stijl, men det var inte stil utan objektivitet och allmängiltighet som var målet med abstraktionen. Rietveld hatade, alltså HATADE "ornament", dvs inslag som bara tillkommit av svårgripbara estetiska skäl. Men redan några tiotal år senare, 1948, stod Charles och Ray Eames Case study house No 8 klart och hur använde de modernismen? Indelningar och fält, tillsynes rationellt använda kännetecknar huset både interiört och exteriört, men trots att tankar om massproduktion och låga priser för att nå ut till folket låg bakom många av deras verk, så är det inte längre fråga om abstraktion i ur-modernistisk mening. Fältindelningen och färgerna är istället abstraktion som metod att uppnå estetisk harmoni.

Härom dagen fick jag se en bild av ett par skor, ett tydligen verkligt åtråvärt par skor av märket Vans: "Authentic Mondular Vans" är design av idag. Vad är det då? Använder vi modernismen på ett nytt sätt nu? Som kod, som tecken, som referent."

"Se på mig! Jag har ett par skor med "mondrian-mönster", vilket visar att jag vet vem han är och vad han stod för, vilket bla var antiindividualism - en mycket stark tendens på det tidiga 1900-talet - och jag väljer att ironiskt använda hans konst som pynt - som ornament på mina dyra skor - HAHA." Individualistisk, ornamentalistisk, materialistisk modernism! Vad kommer sen?








(Foto: Parker Grant)

/Amanda

måndag, januari 25, 2010

Miljonprogrammet

Den 18-19 januari var jag på bostadskonferens "Förnya miljonprogrammet till attraktiva bostadsområden". Konferenslokalerna låg passande nog i Kista, som till stora delar består av bebyggelse från miljonprogramsåren. Kista är ett framgångsrikt exempel på områden som ingått i det s.k. Järvalyftet, där målet är förnyelse och upprustning av miljonprogrammets områden till trivsamma, trygga och attraktiva bostadsområden. Det var två innehållsrika och givande dagar med föredragshållare som pratade om allt från, roller och ansvar, olika former av boendedialog, energieffektivisering, trygghetsskapande åtgärder, ekonomi, m.m.
Som flertalet av oss känner till är ”Miljonprogrammet” den vardagliga benämningen på bostadsbyggandet i Sverige under perioden 1965-1975, som följde ett riksdagsbeslut 1965. Målet var att lösa tidens akuta bostadskris genom att under kort tid bygga en miljon bostäder och förbättra bostadsstandarden. Majoriteten av bostäderna skulle vara lägenheter i flerbostadshus, men även många radhusområden räknas in i miljonprogrammet. Under miljonprogrammet byggdes det cirka 1 006 000 bostäder. Nettotillskottet blev dock inte så högt, eftersom många äldre hus med omodern standard revs, exempelvis i Stockholm under Norrmalmsregleringen. Miljonprogrammets bebyggelse omfattar cirka 25 procent av Sveriges samlade bostadsbebyggelse idag, och kan ses som ett dokument över välfärdssamhällets ideal.

Den gängse bilden av ”Miljonprogrammet” som blivit cementerad i de flestas medvetande är ju den med grå betongtristess… Eller?

Bilderna nedan föreställer, i fallande ordning, Kv. Sörgården, Järvafältet i Stockholm 1970-72, ritat av vårt kontor, Kv. Ortdriven i Kiruna 1966, ritat av Erskine och slutligen några längor från stadsdelen Hammarkullen i Göteborg, byggt 1972.



/Leontin
a

fredag, januari 22, 2010

Minustid på lönekontot



Är man allergiker och singel kan det kännas avlägset att bli med hund. Då får man vika en i papper istället. Tack, Vera, för tipset!

/Marcus

tisdag, januari 19, 2010

As Found

I juni 2010 anordnar Köpenhamns universitet en konferens med temat ”As Found” vid institutionen för stad och landskap.

Frågan de ställer sig är hur vi som designers värdesätter existerande kvaliteter i det postindustriella landskapet – vilken roll de har i designprocessen.

Trenden idag har varit fokus kring platsidentitet och varumärkesarkitektur. Fortfarande saknas tydliga riktlinjer för hur dessa miljöer ska kunna integreras bättre med omgivningen. Detta trots ökat intresse för mer multidisciplinärt samarbete mellan medborgare och konstnärer. På vilket sätt kan vi skapa ett mer sammanhängande urbant landskap? Kommentera gärna med era synpunkter i ämnet.


(Arabiastranden Helsingfors med konstinstallationer som illustrerar platsens historia. Foto: Evelina)

/Evelina