Hur blir man en bra arkitekt?

Frågan kommer osökt till mig när jag funderar över arkitektutbildningen, de unga nya arkitekterna och vilka egenskaper som prioriteras när man skall söka in på Arkitekturskolan. Självklart funderar jag även över min egen roll som arkitekt.

Något som blir mer och mer klart med åren är att man aldrig blir fullärd. Det finns så många saker att förstå och fundera kring hela tiden, nya spännande problem och nya lösningar på gamla problem. Samhället förändras hela tiden och nya krav kommer till.

Mitt minne av utbildningen, idag kanske lite dunkelt, är att den var kul! Kanske inte hela tiden men till stor del. Det var jobbigt också, kravfyllt, ångestladdat med kritik och inlämningar. Arbetsmarknaden var dålig då, som den är med jämna mellanrum. Men man kände ändå att utbildningen öppnade många dörrar. Man kunde bli många saker som arkitekt. Man kunde jobba privat, statligt, kommunalt, man kunde jobba med stadsplanering, bostäder, sjukhus, industrier, ombyggnad, antikvariska projekt osv. Man kunde också skriva eller administrera eller utreda eller forska, eller utbilda.
I princip kunde man med utbildningen som bas jobba med allt detta.
Förhoppningsvis är utbildningen fortfarande så bred att man kan det.

Många av våra lärare på 70 talet hade ett pedagogiskt intresse. Ett intresse att lära ut.
De funderade över hur de skulle förmedla sin kunskap. De kände ett ansvar inför nästa generation arkitekter att inspirera och fylla dem med kunskap och upptäckarglädje. Skolans elever är olika, hur får man dem alla att blomma?
Svåra frågor att svara på och svaret är antagligen olika för varje pedagog.
Är det fortfarande så? Tar skolan samma ansvar?
Jag hör oroväckande rykten som säger mig motsatsen.
Att många mår dåligt och hoppar av utbildningen.
Ändå har man gått igenom stenhårda prov för att komma in. Varför blir det så?

Samhället har utvecklats till att bli mer jagcentrerat under de senaste årtiondena. Vi som utbildade oss i skuggan av 1968 blev en mer kollektiv skara, även detta självklart är individuellt men samhällsklimatet ger ändå oss alla en puff på vägen åt det håll som vinden blåser just då. Kanske är det extra viktigt att arkitekturskolan därför väljer sina lärare med stor omsorg. Kanske måste de som utbildar våra kommande arkitekter, framför allt de tre första åren av grundutbildning, inte vara de arkitekter som sticker ut mest utan någon som vill lägga en pedagogisk grund för att eleverna skall förstå vilket yrke man har valt och hur man bäst utnyttjar sia personliga förutsättningar för att klara av yrket så bra som möjligt.

Att bli en bra arkitekt handlar inte bara om att skaffa sig ett förhållande till de tekniska verktygen som penna och papper eller olika datorprogram. Det handlar inte om att lära sig olika arkitekturtermer och teoretiska förhållningssätt av hänga upp sitt arbete på. Det handlar också om att lyckas få ett förhållande till det man faktiskt ritar, att kunna kliva in i det verk man skapar. Att kunna känna ytan på de material man använder och kanske framförallt att våga möte blicken på till människor man ritar för.
Vi får inte glömma bort verkligheten så att inte arkitekturteorierna sveper in oss i moln av fiktiv trygghet. Vi ritar för generationer framåt. Vi ritar inte kulisser som rivs när föreställningen har spelat färdigt.

Hur blir man en egentligen en bra arkitekt?

/Maria

"X" för "explode"

Min dator exploderar – nej, spränger!

Jag har tryckt mitt favoritkommando ”x” för ”explode”. I vissa ritprogram finns även en ikon för kommandot. Det kan t ex vara en liten dynamitsticka med en sprakande stubin.

Det som sprängs är sammansatta linjer. En uppritad femhörning blir fem separata streck när man sprängt den.

Jag ville åt ett fint ritat träd som stod i en hel dwg-skog. Jag tryckte alltså på knappen för att detonera inte mindre än 2734 sammansatta streck som tillsammans tecknade en vacker skogsdunge. TILL VÄDERS MED DEN! FIRE IN THE HOLE! Det dånar medan stockar och stenar flyger åt alla håll och det tar en sån tid att jag precis hinner förfärdiga denna blogg, innan mullret ebbat ut och mitt ritprogram är redo för nästa kommando… He, he, he…

/Amanda

Färginjektion och förseningsavgift

Så var det dags att lämna tillbaka den igen, favoritbiblioteksboken nummer ett som jag brukar låna med jämna mellanrum. Jag har hittat den på universitetsbibliotek i Barcelona, på stadsbiblioteket i Göteborg och nu senast sprang jag på den av en slump på KTH:s arkitekturbibliotek här i Stockholm.

Boken handlar om Lina Bo Bardi, en arkitekt som föddes i Rom men främst var verksam i Brasilien och den är en av det fåtal texter som finns utgivna om BoBardi på engelska. Boken berättar om Bo Bardis arkitektur och den gör det med hjälp av hennes skisser. De lekfulla, härligt naivistiska teckningarna framställer hennes byggnader tillsammans med blommande växter, porlande vatten och glada människor. Det är just den färginjektion jag behöver när omgivningarna är tecknade i gråskala.

Nu tänker ni väl: ”Varför köper hon inte den där boken då om den nu är så bra?” Det har jag själv också tänkt många gånger som idag när jag i snökaos tvingas iväg till bibliotekets bokinkast. (Inte minst som jag i förseningsavgifter säkert betalat bokens värde flera gånger om!) För att vara helt ärlig är jag rädd att den ska förlora lite av sin charm om jag får ha den i min bokhylla dygnet runt, året om. Den blir alltför tillgänglig! Kanske går det som med andra böcker jag samlat på mig, de ser fina ut i bokhyllan men blir väldigt väldigt sällan bläddrade i.

Så från och med imorgon kommer ”Subtle Substances - The Architecture of Lina Bo Bardi” av författaren Olivia de Oliviera stå på bibliotekshyllan igen. Och jag, jag håller tummarna för att förseningsavgifterna på KTH inte är alltför saftiga.

/Jennifer

Minisemlornas krig

Under lunchen rusade Leontina ner för att fixa semlor till eftermiddagsfikat. Hon införskaffade en omgång i lockande miniformat.

Idag innebar eftermiddagsfika även produktinformation, vilket i sin tur ledde till att akustiktakssäljarens bidrag till fikat – minisemlor – tripplade tillgången. Jag tog tillfället i akt att göra ett semmeltest.

Weindels:
Ett trevligt, lite mer rustikt intryck (till höger i bilden). Saftigast bröd. Kanske något snålt med mandelmassa, men på det stora hela en lagom söt komposition. Och jag gillade att den var liten till storleken.

Balders Bröd:
Något större, med en lite plastigare look (till vänster i bilden). Fast locket var kanske tjusigare. Torrare bröd. Även denna lagom söt, och grädden var mycket lik den andra semlans, men här utmärkte sig mandelmassan. Lagom mängd, ovanligt lös och med inslag av grövre bitar mandel. Jag gillade det.

Båda semlorna hade sina för- och nackdelar, och jag kan inte utse någon självklar vinnare. Men med tanke på vad som serverades denna fettisdag verkar dock minisemlan bli en ganska klar vinnare över den vanliga...

/Marcus

En illusion

Det fanns en stor del återkommande produkter på möbelmässan i Stockholm man känner igen från tidigare år, men det fanns också lekfullhet och nyskapande i den annars lugna möbelmässan. I avdelningen the Green House så kunde man bla beskåda en belysningsarmatur som hade elden som inspirationskälla. I hall A fanns det en klädstång med mjuka, organiska former och gulliga färgglada pallar och stolar och en del snygga soffor. Vad som är spännande med design i stort, oavsett om den handlar om möbler, arkitektur eller kläder är att lyckas med konsten att skapa och förmedla en illusion. Det låter inte särskild praktiskt att göra så, men detta nytänkande kan faktiskt leda till inspiration och mod att göra något nytt. Med andra ord är det väl bättre att experimentera och göra fel för att skapa nya saker än att tiden står still. Världen har fungerat så hittills och den kommer även att göra det i framtiden.

/Mansour

Lee Millers surrealistiska blick

Ett sådant liv, en sådan kvinna, en sådan fotograf!

Jag har varit på Millesgården och sett en utställning med hennes bästa bilder och blev ganska tagen av både bilderna och hennes liv. Utställningen pågår till och med söndag 14 februari, så det är inte lång tid kvar! Och för övrigt så tycker jag att ett besök på Millesgården aldrig är fel, oavsett utställning.

Lee Miller föddes 1907 i Poughkeepsie, New York. Hon dog av cancer, i hemmet i Sussex, England 1977.

”Lee Millers surrealistiska blick”
”Från det galanta Paris till andra världskrigets slagfält. Med blick för det absurda i tillvaron använde Lee Miller kameran för att skildra sin samtid.”
(Ingressen till en artikel publicerad i SvD 12 november 2009 skriven av Sara Ullberg/TT Spektra Stockholm)

”Lee Miller träder fram”
”Hon var modell, kändisfotograf, societetshustru, krigskorrespondent och brottades med alkoholism och depression – Lee Millers liv innehöll allt det stoff en bra veckotidningsstory vävs av. I förbifarten skapade hon också surrealistisk konsthistoria. Nu visas hennes bilder i en stor utställning på Millesgården.”
(Ingressen till en artikel publicerad i SvD 15 november 2009 skriven av Clemens Poellinger)


"Man’s lady" ikonbilden på Miller i solarisationsteknik av Man Ray, tagen ca 1930.


"Space" av Lee Miller. En av hennes fotografier tagen under hennes resor i öknen då hon bodde i Kairo med maken Aziz Eloui 1934-37.


Lee Miller i Hitlers badkar, tagen av fotografkollegan, vännen och älskaren David E Sherman april 1945.

/Leontina

En vacker fasad

Bild: DETAIL (English Ed.) 2009/04

Denna gång vill jag dela med mig av en tjusig fasad. För några år sedan råkade jag hamna vid byggarbetsplatsen och blev genast fäst vid den regelbundna oregelbundenheten. Stålramarna, vinklarna och svärtan runt fönstren gav associationer till min älskade och fulsnygga tidiga 90-talsstereo.


Det var trevligt att stöta på det färdiga huset i tidskriften Detail förra året. Jag har i ärlighetens namn fortfarande inte läst artikeln och kan därför inte svara på hur praktisk eller opraktisk utformningen är. Det kanske är bäst att inte veta...

Bildgoogla "1 Coleman Street" för att se mer.

/Marcus