Huvudattraktion på British Museum: fönsterputsning

Tio museibesök på två dagar, går det?

Jo, faktiskt. När jag tvingades göra dessa snabba, intensiva besök i London för tre år sedan, med en så pass selektiv blick, fick jag ut mer av dem än någonsin tidigare. I detta fall blev höjdpunkten besöket på British Museum, där fönsterputsarna med sina linor i släp rörde sig över gården på Fosters glastak. Människans kulturhistoria sparade jag till en annan gång…

/Marcus

Hur skall ett litet kontor klara av alla krav??

Det är inte viljan det hänger på!
Det är verkligen inte det, vi vill så mycket. Men hur skall vi ha råd och hur skall vi kunna få fram resurser? Ingenting är ju, som alla vet, gratis.

Häromdagen pratade vi om vårt kvalitets- och miljöledningssystem och diskuterade förändringar och möjliga förbättringar. Vi har, för några år sedan, slagit ihop två system till ett, ett verksamhetssystem. Det verkade på något sätt mer praktiskt med ett system. Nu när miljökraven ökar verkar det plötsligt smart att dela på det igen. Miljö för sig, kvalitet för sig. Vi får se hur vi gör.

Miljösidan utvecklas fort nu och nya dokument måste tas fram. Det är i och för sig glädjande för oss som var med på 80-talet. Den miljöboom som var då föll bara platt, ingenting hände och allt föll i glömska. Nu verkar det äntligen hända något!

Vi vill få dessa system att bli användbara verktyg och det handlar om ständig utveckling och förbättring. De skall vara ett stöd för oss alla, inte minst de som är nya i arbetet. Vi vill hänga med. Helst skulle vi vilja ha någon som sysslade med dessa frågor på deltid. Vi skulle också vilja vara certifierade. Vårt system är bra, så det är fullt möjligt, men det kostar. Det måste bli två olika certifieringstillfällen. Ett för Kvalitetssystemet och ett för Miljösystemet. Först en engångskostnad och sedan en revision varje år för att upprätthålla certifieringen.

Nu skall alla vi som länge arbetat som tillgänglighetsgranskare ha en certifiering också och vara specialutbildade i 44 veckor om vi skall gå efter BFS 2009:11. Då vill vi också vara det! Vi vill hänga med!

Sen kommer det hela tiden nya roller vi kan ta. Arbetsmiljön är viktig och projektörens ansvar har vi pratat om länge. Nu kommer BAS-P, en ny roll som jag gick kurs i härom veckan.
Vi kommer att ha den rollen i två kommande projekt så det skall bli spännande att se vad rollen innebär. Efter årsskiftet lär det krävas en certifiering där också.
Vi vill!

Måste ett arkitektkontor vara jättestort för att klara av alla roller som bara blir fler och fler? Det måste väl ändå vara en fördel för kunderna att det finns kontor med olika storlek. Vi som är små, välfungerande, mysiga, samarbetsvilliga, kunniga kommer vi att klara alla dessa certfieringar?
Vi vill ju, men kan vi?

Vi är 11 arkitekter och vi måste jobba också. Fast nu är det rätt kul på den fronten. Nya uppdrag kommer in, vi går mot ljusare tider i höstmörkret!
/Maria

ORIGObloggen – röster i arkitektvardagen

Efter ett par månaders prövande ”torrsim” lägger vi ut vår brokiga, spretiga, glada, ibland arga, ofta rent poetiska vardagsblogg i den allmänna cyberrymden! Hela kontoret skriver och ordet är fritt. Ingen ”dagens outfit” (hittills!) men väl dagens fundering, om högt och lågt, stort och pyttelitet, smalt och brett. Platt och djupt… Vi har roligt och överraskas ofta av vad som kommer fram – läs här nedan...

Arkitektur bortom tidshorisont - Guggenheimmuseet i New York

(bild: Finlay McWalter 2004)

Den 21 oktober 1959 invigdes Guggenheim museet i New York, ritat av den legendariske arkitekten Frank Lloyd Wright. Som ett utomjordisk rymdskepp med sina organiska, futuristiska formspråk landade den på the Fifth Avenue for exakt 50 år sedan. En storm av kritik svepets över det rätt så avantgardistiska museet. The New York Times skev så här “...a war between architecture and painting in which both come out badly maimed.”.

Än en gång så misstog sig de flesta arkitekturkritikerna. Få kunde ana att denna banbrytande, mästerligt vågade byggnad kommer att visa vägen för framtida arkitekter. Frank Lloyd Wright fick försvara sitt rebelliska projekt och kom i konflikt med många som inte såg kvalitén i detta hus. Det var ju viktigt för honom att få utföra projektet just i New York av alla ställen i världen. Det kändes att det behövde en ny start inte minst för arkitekterna i efterkrigstidens USA. Han hade radikalt ändrat på den cementerade uppfattning om hur man skulle uppföra ett konstmuseum. På de innovativa, ändlösa rampens väggar hängde konstverk. Man vandrade antingen uppifrån eller nerifrån längs med rampen för att beskåda konst på ett helt nytt sätt medan ljus faller ner från den magnifika lanterninen ovan på.

Guggenheimmuseet genomgick en ansiktslyftning efter en omfattande renovering under 2007-2008.

/Mansour

Tappat formen eller?

Efter en formalistisk chock, i gestalten av en japansk teceremoni i Etnografiska muséets tehus på Norra Djurgården, samlar sig en grumlig tanke som skvalpat runt länge nu. Inom de mest diktatoriska ramar av tradition och estetik anade jag en annan sorts frihet, en möjlighet, byggd på några få stränga grundtankar. Kanske inget nytt, det är lätt att uppskatta det strama i japansk keramik, trädgårdskonst, arkitektur. Men nu, när jag satt där på knä, inklämd tillsammans med en stor grupp stelbenta ickejapaner, kändes det som en djupandning. Ordning, balans, skönhet. Ja.

Men nu är jag inte särskilt japanskt disciplinerad. Jag gillar både orange 70-talsplast och naturfärgat silke och kan omöjligen ansluta mig till någon slags genre och stanna där. Det finns ju så mycket fint! Resultatet – hemma i mitt eget hus – är en i bästa fall charmig eklektisk stilblandning, men ofta rena röran. Grejer kommer och går och hopas så småningom i skåp och förråd. Som hos de flesta.

Men det är hemma, inne i min egen bubbla. Alldeles nyligen har det byggts 3-4 olika hus i mina villakvarter som jag inte kan passera utan att det ilar i tänderna. Något är tokfel, känner jag. Kanske, kanske inte är arkitekt inblandad. Inga regler gäller. Men det rör sig inte om medvetna, konstnärliga experiment, det kan jag inte med bästa vilja se. Husen lyckas inte ens landa på marken; de staplar sig högt högt för att komma åt utsikten; runda fönster; hoppiga rader av smalsmala höga knallröda fönster; konstiga detaljer och materialval. Anything goes. Jag brukar tycka att kataloghusen känns tråkiga, men de är under av disciplin och harmoni i jämförelse med dessa skapelser. Här har man plockat och valt och fritt hittat på, utan att ens snegla åt grannarna. Bam! Här är MITT hus! Ha!




Vad har hänt? Visste man förr vad som ”passade sig”? Hade traditionen en lugnande, samlande effekt eller var folk i allmänhet bara rädda att avvika och göra bort sig? Kommer den här nya ohämmade individualismen så småningom att landa och börja fungera, vänjer vi oss? Är nytt fult svårare att se än gammalt fult? Har det alls hänt något!?

Vi vänder ut och in på oss nu. Bloggar med bilder på våra kladdiga barn i våra vardagsstökiga kök. Beskriver ingående både framgångar och tillkortakommanden. Se! Så påsig blev min mage efter graviditeten! {7 personer gillar detta!} Titta! Vårt nya fina spa-badrum! Åh va fint det blev : ) kramisar Kicki! Ned med alla fasader, vi är ju människor, allihop.

Du som jag, jag som du.

Jagen minglar runt och uttrycker sig på alla tänkbara sätt.

Kolla. Mitt biljag, en Prius.

Köket var i och för sig nästan nytt när jag köpte lägenheten, men det kändes inte riktigt som jag.

Jag gjorde Vilken GB glass är du? quiz och resultatet är Du är Cornetto Jordgubb!

Men hela villan, hela byn, hela stan, hur ska det gå? Vi arkitekter får nog på allvar damma av idéerna om flyttbara, flexibla, ombyggbara hus, kanske kompletterade med lätt utbytbara, självhäftande, eller varför inte projicerade fasader? Dagens outfit?

I den japanska teceremonin är gesterna små, små. Bambuskeden torkas av i strikt koreograferade rörelser och skickas sedan vördnadsfullt runt från gäst till gäst, beundras. Och vem är mästaren som gjort skeden? Åh... Heter skeden Höstregn? Så väl vald just idag... {11 personer gillar detta!}

/Åsa

Arkitektur i dimma

I fredags, när jag egentligen skulle skrivit min blogg, kändes det som om höstens första riktiga gråväder gjorde sin entré och stämningsläget var ganska deppigt. Jag började då fundera på om det möjligen finns någon ”solig arkitektur”, jag t.o.m. googlade på det utan något vidare resultat… Bl.a. Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao kom upp som arkitektur i solen, men jag tror inte just den är ”solig arkitektur” för mig, även om solen sken när jag var på besök där i maj 2007. Således, det där med ”solig arkitektur” liksom försvann ut i grådasket…

…Men, så när jag cyklade till jobbet igår uppenbarade sig följande syn när jag trampade uppför Västerbron. Med följande scenario i blickfånget kändes tillvaron ändå ganska trevligt just då. Arkitektur i dimma är inte helt fel det heller.
/Leontina

Stänkvärt till skönhetsrådet

Uppskattningsvis passeras den gamla pissoaren 2000-2500 ggr per dag. Plåtlacksgrön, rund, påminner lite om... en gammal pissoar, faktiskt. Den sprider en odör i en häpnadsväckande stor radie. Ibland kan man se fötter och näsa på någon som kissar... och sånt...

Följande laminerade lilla anslag har jag drömt om att med skyddshandskar fästa på den lilla inrättningen sen snart två år tillbaka:
"Riv gärna denna stinkande, anakronistiska, fula sanitära olägenhet." Jag har filat på formuleringen alldeles för länge: den var ganska vass och bra för ett och ett halvt år sen.

Sen slog det mig: Man kanske kan bygga om den till en studentbostad? En pytteliten Sosta-avknoppning? Ett miniminilivs? Eller nu vet jag: ett hunddagis för de där tekoppshundarna? Finns det inga arkitekter här? För man kan ju inte bara riva en gammal pissoar. Hur skulle det se ut? Och var i all världen skulle dess besökare ta vägen? Deras fasta tillvaro kanske sloges i spillror om det plötsligt inte låge en stinkande gammal pissoar där det brukar ligga en stinkande gammal pissoar... Ju.
/Amanda

Arkitekt eller artjitekt?

Jag hade lovat mig själv att gå emot strömmen. De första åren på utbildningen uttalade de flesta elever ordet arkitekt med tj, ”artjitekt”. Detta kändes självklart för min del, arkitekt med k lät minsann pretentiöst och jag ville fortsätta att tala tydligt och utan tendenser till översitteri i det framtida yrkeslivet. Det fanns bara en lärare på skolan som sade artjitekt, och jag kände att det banade en väg för mitt fortsatta val av uttal. Med åren på skolan vande sig fler och fler studenter vid att benämna arkitektur och arkitekter med k, medan mina vänner utanför yrkeskåren bokstavligen lovordade mig för mitt motstånd.

När jag började arbeta som arkitekt för ett drygt år sedan så ville jag fortfarande inte ändra mitt uttal och försökte få igång diskussioner i ämnet på fikarasterna. Svenska akademien tillät uppenbarligen båda, men i gruppen berättades historier om arkitekter som på grund av ett tje-ljud i radio blivit mordhotade. Var det värt risken?

Nu går jag med strömmen. Egentligen inte på grund av rädslan att dö, det som slutligen fick mig på fall var hur ordet framstår när man representerar företaget och svarar i telefon: ”Origo artschjitekter…” låter inte särskilt nyktert. Jag kände mig lite sluskig helt enkelt, arkitekt med k var renare och plötsligt ansåg jag det tydligare trots allt.

/Marcus

Greeting from Tripoli, Libya!

I have started drawing a bit when people say that we meet at one time and maybe come some 45 minutes later... The nicest point of sketching it is that you can choose what is in the drawing and what should not appear... selective sketching should I call it! Another interesting aspect is the effect on people... all kind of people come and watch and comment at any language. Here I send you a couple of selective drawings.
/Jaime

"Sexy architecture alive and well in Middle East"

Det var titeln på en artikel På CNN.com/world , den 8 oktober 2009.
http://edition.cnn.com/2009/WORLD/meast/10/02/yas.architecture/index.html#cnnSTCText (bilderna är hämtade från denna länk; bilden till vänster illustrerar "Yas hotel", där tusentals lysdioder illuminera byggnaden som är integrerad i F1-banan "Yas Marina Circuit" - bilden till höger illustrerar Frank Gehrys nya Guggenheim Abu Dhabi museum).

Vilken lekplats för arkitekter att utöva och förverkliga sina (barndoms-)drömmar. Det tillsynes ändlösa flöde av pengar som till varje pris måste spenderas för att skapa magnifika, storslagna arkitektoniska byggnader. Alla världens stjärnarkitekter är samlade på Abu Dhabi , Dubai och Qatar på andra sidan Persikas Viken. Frank Gehry, Jean Nouvel, Tadao Ando, Zaha Hadid är några av dem. Man bygger en $27 milliarders extravagans med museer och konstskolor. Man bygger världens högsta skyskrapa, världens längsta bro, golfbanor och hotell som ligger vid formel 1 bana och konstgjorda öar med hela städer, you name it. Ett slags österländsk Las Vegas.

”Sexig arkitektur”. Denna uppfattning kan minsann vara sann men den är inte så entydig. Frågan är hur man ska fylla alla dessa museer med konst, befolka alla konstskolor med studenter osv. Det finns en baksida i den här euforin som gränsar till galenskap, där arkitekterna dessvärre är inblandade. En modern slaverihandel med utländsk arbetskraft och ohämmat slöseri med naturresurser ligger bakom det.

I senaste numret av tidskriften Arkitektur läste jag om den danska radions nya konserthus ritat av Jean Nouvel. Bygget hade överskridit budgeten, vilket resulterat i att flera hundra anställda fick gå, men sådana projekt görs i 100-tal i regionen kring Persiska Viken. ”Gulf states' pockets are deep”. Men i slutändan så måste någon betala för denna hysteri, om det inte är människor så är det Naturen.

Oj!!! vilken sexig arkitektur.

/Mansour

”De’ e’ mycke’ nu”

Plötsligt är det mycket som skall göras ungefär samtidigt, vilket i och för sig inte är något nytt fenomen, men efter en period av relativ stillhet och lugn, måste jag erkänna att det känns lite ovant, om än angenämt.

Ett av de projekt som upptar min mesta tid just nu är projekteringen av ett bostadsprojekt som kom igång för ca en månad sedan. Varje del i byggprocessen, från idé till färdig byggnad har sin charm tycker jag och projekteringsdelen är en fas som jag också gillar. Det är extra roligt just i detta projekt där alla i projekteringsgruppen är mycket engagerad och måna om att identifiera och lösa problemen innan produktionen av bygget startar. Detta kräver förstås en hel del extra samordningsmöten oss konsulter emellan, vilket är mycket givande och självklart bra för bygget i slutändan, även om det tar en del tid i början. Det kan kanske tyckas självklart att det är så här det ska gå till, men har man varit med ett tag så vet man att det långt ifrån alltid går till så här. Det kan bitvis bli väldigt intensivt för A, vi som ska samordna det mesta på våra ritningar. Men min inställning är att problemen är till för att lösas och det blir inte sämre av att det är roligt att lösa dem också.

Slutligen, för att citera Janne Boestad i ORIGO-filmen ”Arkitekten är som en kompositör… Man framställer teoretiskt någonting tekniskt, som talar om vilket innehåll det ska ha, till alla sina delar, och sedan är det andra som utför det, en byggare utför det. Eller en orkester utför det…”

/Leontina

En arbetsdag?

Idag har jag... Hmm. Vad har jag hunnit med egentligen? Jag har överraskat min dotter med en alldeles ny cykel, hämtat en litografi på auktionsverket, kommit på att förhöjd livskänsla är överskattat och jo(!) jag har lekt med kontorshunden Lillemor. Sen har jag diskuterat dimslöjor och vitfrusen dagg, dess kulör och himlens.
Jag har tänkt ut hur jag ska bygga en bokhylla och ett trappräcke, blivit omskakad av Glenn Gould och njutit ohämmat av en pizza.
Dessutom har jag misslyckats med att överföra ljudfiler från en Zoom handyrecorder, förlagt ett mejl som rör gamla vänskapsband och tagit fel på vilken dag jag skulle lunchrepa. Jag hann boka en lunch date med min stressade trebarnsmammakompis och tänkte en lång stund på en artikel i tidningen om ett enzym som hindrar kromosomer från att kortas efter varje gång cellen delar sig (jag tänkte ända tills jag fattade vad de menade med att detta enzym var självaste ungdomens källa). Sen var det en del annat som INTE hanns med...
/Amanda

Pappersarkitektur

Det är något med det ordet som lockar mig. Arkitektur som blev kvar på pappret. Tänkta världar som aldrig realiserades, men som på något sätt existerar som idéer, som möjligheter. Letar upp mitt vältummade exemplar av Brodsky & Utkins samlade verk. Sida efter sida med skruvade, overkliga, omöjliga strukturer, utsökt och minutiöst noggrant etsade för att på något vis övergå från arkitektoniska bilder till porträtt av vårt samhälle som det är idag och de människor som lever i det. Har du inte redan något annat på nattduksbordet, så kan jag varmt rekommendera denna. Den fungerar lika bra som en vass allegori över samhället som en sagobok för arkitekter.


















(bilder från Brodsky & Utkin ”The complete works”)
/Kathrine