Årstidsnatt

Mörkt. Eller, som det låter i mitt huvud, på nedärvt sumpamål, murkt.

På fikat diskuteras ljusterapi, ljusväckarklockor med artificiell fågelsång, dagsljus nedsnorklat med fiberoptik till arbetslokaler djupt inne i byggnader. Tragiskt, utropar någon. Jo, men visst.

Vi åker stillastående upp och ner i trappor, får fram vilken information som helst på ett par minuter och kan få armar och ben (och allt däremellan) kirurgiskt förlängda eller förkortade, men ljusbristen i november kommer vi tydligen inte undan med mindre än en flygbiljett. Kanske vi kan ta bättre hand om det lilla svaga ljuset som ändå tillhandahålls? Mer glasverandor, takfönster, vinterträdgårdar, ljuskupoler på arbetsplatserna – det låter väl trevligt. Jag har ett växthus hemma, men när jag kommer hem på kvällen är det beckmörkt därute, så ljusåtgärderna måste till på arbetstid.

Ny kampanj – dagsljussäkra våra arbetsplatser! Anlita dagsljuscertifierade arkitekter!

Eller ska vi kanske ta och ge upp istället, vila i mörkret och ägna oss åt självgranskning och reflektion, som min utsikt från skrivbordet tycks föreslå. Ordna salong, spela jazz på grammofon och grubbla tillsammans tills det börjar ljusna. Då tvättar vi våra fönster och släpper in vårljuset som en glittrande ljusgrön flod!

/Åsa