(Kvinna i solnedgång, Museum Folkwang, Essen)
Efter viss tveksamhet tog jag mig i kragen och vandrade runt bland en av de stora romantikernas produktion; Caspar David Friedrich. Tveksamheten bestod uteslutande i mötet med museets publika intensitet; det är väldigt många som samtidigt visar intresse för Friedrich just nu. Det är i och för sig härligt att så många verkar bli berörda, men samtidigt blir korrelationen mellan å ena sidan motiven (med betraktandet och den "vibrerande tystnaden") och å andra sidan stora skaror med irrande publik/entusiaster, problematisk. Caspar David Friedrich tillhör mina husgudar och han var verksam i en dynamisk tid av "storm och längtan"; Goethe, Schiller, Byron, Shelley, Keats, Kierkegaard... När jag tågat runt utställningen ett tag, inklämd mellan två stora grupper med respektive guide, märker jag att favoriterna inte finns med bland tavlorna och att.. något är lite fel. Friedrich klassiska tillika nordiska skolning i Köpenhamn betonas med emfas och pedagogiska texter redogör för hans handlag och val av motiv (bergen, träden, landskapen), men av det där andra blir det liksom ingenting. Ursäkta mig men det kan inte vara i egenskap av naturalistisk landskapsmålare som Caspar David Friedrich väcker förundran. Friedrich söker snarare det som inte är för handen, de bortvända gestalterna fångas inte av enskilda grenar eller berg...
Så ej heller jag.
Skärpning, Caspar David Friedrich är Sturm und drang och inget annat.
/Timon
Jag är benägen att hålla med om att det är en miss att sakligt dela in tavlorna i "berg", "träd", "landskap". Jag får känslan att kuratorn för utställningen kanske är rädd för att se vad tavlorna/konstnären egentligen vill avspegla, eller lever i tron att denna indelning gör det mer lättsmält för en bred publik? Men varför göra det enklare än vad det är?
SvaraRaderaDetta till trots så måste jag säga att jag hade en väldigt stor behållning av att gå på utställningen. Tavlorna talar, i min mening, för sig själva. Eller borde det vara tavlorna tiger...?