Hur blir man en bra arkitekt?

Frågan kommer osökt till mig när jag funderar över arkitektutbildningen, de unga nya arkitekterna och vilka egenskaper som prioriteras när man skall söka in på Arkitekturskolan. Självklart funderar jag även över min egen roll som arkitekt.

Något som blir mer och mer klart med åren är att man aldrig blir fullärd. Det finns så många saker att förstå och fundera kring hela tiden, nya spännande problem och nya lösningar på gamla problem. Samhället förändras hela tiden och nya krav kommer till.

Mitt minne av utbildningen, idag kanske lite dunkelt, är att den var kul! Kanske inte hela tiden men till stor del. Det var jobbigt också, kravfyllt, ångestladdat med kritik och inlämningar. Arbetsmarknaden var dålig då, som den är med jämna mellanrum. Men man kände ändå att utbildningen öppnade många dörrar. Man kunde bli många saker som arkitekt. Man kunde jobba privat, statligt, kommunalt, man kunde jobba med stadsplanering, bostäder, sjukhus, industrier, ombyggnad, antikvariska projekt osv. Man kunde också skriva eller administrera eller utreda eller forska, eller utbilda.
I princip kunde man med utbildningen som bas jobba med allt detta.
Förhoppningsvis är utbildningen fortfarande så bred att man kan det.

Många av våra lärare på 70 talet hade ett pedagogiskt intresse. Ett intresse att lära ut.
De funderade över hur de skulle förmedla sin kunskap. De kände ett ansvar inför nästa generation arkitekter att inspirera och fylla dem med kunskap och upptäckarglädje. Skolans elever är olika, hur får man dem alla att blomma?
Svåra frågor att svara på och svaret är antagligen olika för varje pedagog.
Är det fortfarande så? Tar skolan samma ansvar?
Jag hör oroväckande rykten som säger mig motsatsen.
Att många mår dåligt och hoppar av utbildningen.
Ändå har man gått igenom stenhårda prov för att komma in. Varför blir det så?

Samhället har utvecklats till att bli mer jagcentrerat under de senaste årtiondena. Vi som utbildade oss i skuggan av 1968 blev en mer kollektiv skara, även detta självklart är individuellt men samhällsklimatet ger ändå oss alla en puff på vägen åt det håll som vinden blåser just då. Kanske är det extra viktigt att arkitekturskolan därför väljer sina lärare med stor omsorg. Kanske måste de som utbildar våra kommande arkitekter, framför allt de tre första åren av grundutbildning, inte vara de arkitekter som sticker ut mest utan någon som vill lägga en pedagogisk grund för att eleverna skall förstå vilket yrke man har valt och hur man bäst utnyttjar sia personliga förutsättningar för att klara av yrket så bra som möjligt.

Att bli en bra arkitekt handlar inte bara om att skaffa sig ett förhållande till de tekniska verktygen som penna och papper eller olika datorprogram. Det handlar inte om att lära sig olika arkitekturtermer och teoretiska förhållningssätt av hänga upp sitt arbete på. Det handlar också om att lyckas få ett förhållande till det man faktiskt ritar, att kunna kliva in i det verk man skapar. Att kunna känna ytan på de material man använder och kanske framförallt att våga möte blicken på till människor man ritar för.
Vi får inte glömma bort verkligheten så att inte arkitekturteorierna sveper in oss i moln av fiktiv trygghet. Vi ritar för generationer framåt. Vi ritar inte kulisser som rivs när föreställningen har spelat färdigt.

Hur blir man en egentligen en bra arkitekt?

/Maria