Jag hade lovat mig själv att gå emot strömmen. De första åren på utbildningen uttalade de flesta elever ordet arkitekt med tj, ”artjitekt”. Detta kändes självklart för min del, arkitekt med k lät minsann pretentiöst och jag ville fortsätta att tala tydligt och utan tendenser till översitteri i det framtida yrkeslivet. Det fanns bara en lärare på skolan som sade artjitekt, och jag kände att det banade en väg för mitt fortsatta val av uttal. Med åren på skolan vande sig fler och fler studenter vid att benämna arkitektur och arkitekter med k, medan mina vänner utanför yrkeskåren bokstavligen lovordade mig för mitt motstånd.
När jag började arbeta som arkitekt för ett drygt år sedan så ville jag fortfarande inte ändra mitt uttal och försökte få igång diskussioner i ämnet på fikarasterna. Svenska akademien tillät uppenbarligen båda, men i gruppen berättades historier om arkitekter som på grund av ett tje-ljud i radio blivit mordhotade. Var det värt risken?
Nu går jag med strömmen. Egentligen inte på grund av rädslan att dö, det som slutligen fick mig på fall var hur ordet framstår när man representerar företaget och svarar i telefon: ”Origo artschjitekter…” låter inte särskilt nyktert. Jag kände mig lite sluskig helt enkelt, arkitekt med k var renare och plötsligt ansåg jag det tydligare trots allt.
/Marcus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar