Varje morgon tar jag tunnelbanan till jobbet. Det är två hållplatser och restiden är fyra minuter. Jag går på längst fram i tåget för att hamna nära rulltrappan när det är dags att stiga av. Där framme brukar jag se många bekanta ansikten, men vi har aldrig hälsat. De känner säkert igen mig på att jag alltid står upp, lutad mot samma glasvägg som alltid (om den inte mot förmodan skulle vara upptagen). Jag vet att mannen med barnvagnen brukar gå av på samma hållplats som jag, och jag vet vems mobil som spelar den där vulgära ringsignalen. Undrar om tågföraren känner igen mig? Jag är killen som nästan alltid väntar vid samma tid längst fram på perrongen och är snabbast av vid Hornstull.
Resan är för kort för att hinna läsa tidningen. Man hinner med ett sms om det behövs, men i annat fall får jag ägna tiden åt att med blicken följa kablarna som rör sig i ojämna vågmönster längs med tunnelns vägg. Fast det slutar ofta med att jag fastnar med blicken i dörrarnas spegling och tittar på medresenärernas skor istället. Inte för att jag är speciellt intresserad av skor... Annars har jag blivit en storkonsument av mobilspel. Man hinner med några drag i spelet om världsdominans, Risk. Eller några giv Uno. Alternativt hinner man med en eller en halv låt på mp3-spelaren.
Det kan uppfattas som att jag tycker att resan till jobbet är trist och monoton, men det är precis tvärtom. Det är en näst intill meditativ stund fri från alla vardagens måsten. Det är som att tiden står still i underjordens egna, frånkopplade och effektiva värld. Och den världen påminner en om att man är en del av någonting större, på ett skönt sätt, om än bara i fyra minuter.
/Marcus
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har inte lika angenäma affektioner när det kommer an på vardagspendlande, men dras motvilligt med i texten. Rörelsens arkitektur är nog så viktig och vardagskontemplation efterfrågas med emfas 2009 (det säljs tonvis med självhjälpslitteratur och dito föreläsningar - inom området). Om pendlande i storstad är en negligerad arkitekturuppgift ber jag att få citera Jean Nouvel; "Each new situation requires a new architecture.", eller lite mer modest via Tandao Ando "I believe that the way people live can be directed a little by architecture.". Men favoriten blir trots allt Adolf Loos; "Architecture arouses sentiments in man. The architect's task therefore, is to make those sentiments more precise.".
SvaraRaderaOch om skor; "Fashion is architecture: it is a matter of proportions." (Coco Chanel).
Fast av texten att döma finns det inget i övrigt att önska, min kommentar känns tröttsamt överflödig...
/Timon