Älska tillgänglighet?

Jag läser Marcus välskrivna bloggtext om kraven på tillgängliga bostäder… och känner så väl igen mig. Jag tittade själv aldrig någonsin på nyproducerade lägenheter, när det begav sig, av precis samma skäl. Jättehallar, jättebadrum och så krymper resten ihop. Inte vad jag ville ha, alls. Som tur var fanns och finns det ett gigantiskt bestånd äldre smålägenheter som inte rimligtvis går att anpassa, och i sådana har jag bott i välmåga.

Men är vi färdiga där? Ser vi klart? Vart leder resonemanget, om man tar det vidare något steg? Vem kliver vi på? Det är förstås en definitionsfråga, men det lär finnas 1,8 miljoner boende i Sverige med någon form av funktionshinder, varav hälften själva uppfattar sig som diskriminerade. 90 000 rullstolsburna. Tillgänglighet är upptaget som en mänsklig rättighet enligt FN.

Jag har kommit fram till att vi som arkitekter får hacka i oss det här, och se glada ut. Det är grundat på demokratiska beslut. Om inte arkitekterna själva bevakar tillgängligheten, hamnar vi i ett märkligt läge – andra måste granska och fösa oss rätt. Liksom alla andra förutsättningar och begränsningar gäller, att ju bättre vi kan dem, desto mindre hindrar de. Som när man ritar en villa som inte ser ut som bygglovsarkitekten eller grannarna väntar sig, då gäller det att till punkt och pricka följa detaljplanen.

Det är bra att vara expert på sådant som andra inte lätt begriper. När man väl har löst det stora pusslet, är det i kombinationerna av lösningar projektet håller samman och kan överleva alla prövningar: kan kännas igen även som byggd verklighet. Förutom att man kan se sina rullstolsburna medmänniskor i ögonen, om de vågat sig ut i hinderbanorna vi mestadels lever i.

Det är jättebra med tillgänglighet.



(Hade hon suttit i rullstol hade hon inte fikat här.)

/Åsa