Apropå dagens moderna arkitektur så bör man göra en tillbakablick på 20 talets mest dominanta arkitekturepok, nämligen funktionalismen och modernismen. Ibland, för att inte säga allt för ofta, känns det som om tongångarna är likt "följa John", det verkar som att alla försöker överträffa varandra med fenomenala, spektakulära och sminkade bilder.
För några dagar sedan var den osminkade sanningen om fotomodeller med påsar under ögonen uppe på nätet, alltså den mer jordnära versionen bakom fåfängan i modevärlden.
En arkitektkollega sa så här en gång: För att förstå kvalitén hos de verkliga byggnadsverken så måste man dra ner förväntningarna med 50 % på de bilder man ser i arkitekturtidskrifterna. Det verkar som att det påståendet stämmer ännu mer idag än tidigare, åtminstone vad gäller datorgenererade bilder.
Med all respekt för den moderna teknikens möjligheter och den samtida arkitekturen, så saknar jag alltjämt formrikedomen och lekfullheten i Alvar Aalto arkitektur, de originella och de klassiska dragen i Louis Khans byggnader, de eleganta och de sköna variationerna hos Mies Van Der Rohes mytomspunna byggnadsverk, och den tidlösa melankolin i Frank Lloyd Wrights mästerverk i Pennsylvanias djupa skogar.
I jämförelse med vatten som faller ner från vattenfall så kommer man aldrig tillbaka till ursprånget, men arkitekturen tål som allt annat att slipas mot det förflutna.
Man hör ju en massa musiklåtar som man glömmer nästa år men det finns trots allt låtar som aldrig verkar bli gamla. Likaså är det med arkitekturen.
Tänk er bara skogskyrkogården av Gunnar Asplund så förstår ni vad jag vill säga.
/Mansour
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar